Sagan om polisongen och offret

Han vände sig om. De svarta nydushade polisongerna fladdrade graciöst i vinden.
Vattendroppar föll som sommarregn, men jag var inte lycklig.
Radion spelade min favoritlåt, våran låt, men jag var inte lycklig.

Varför är jag kvar här? Varför är jag kvar med honom?
Jag älskar så mycket om honom, men detta är inte kärlek.
Jag älskar honom, men inte på det sättet.

"Vad tänker du på?" sa han då han såg på mig med sina stora mörka ögon,
och jag förstod i det ögonblicket att han förtjänade att få veta.
Jag såg honom i ögonen, tänkte att det kanske var för sista gången,
sedan lät jag blicken glida över till de nytrimmade, nyduschade polisongerna.
Jag tog mod till mig.

"Det är någonting jag måste berätta..."
Jag kände en klump i halsen och en vilja att sjunka genom golvet.
Han torkade sina polisonger och efter ett tag var jag nära att börja dregla.

"Vad var det du ville berätta, älskling?" sa han och log onskefullt.
Det var då jag insåg det!
Han kommer aldrig att vara min älskling, men jag kommer aldrig upphöra att vara hans.
Jag gick fram och kysste honom på kinden.
"Ingenting. Absolut ingenting."

Efter den händelsen tänkte jag aldrig mer på att lämna honom.
Trots allt så var vårat förhållande bra, och lycka är överskattat.
Blåmärken går över, och efter ett tag blir rädslan tomhet.

Vi varade länge, allt på grund av hans polisonger, allt på grund av min fetish.

...eller var det kanske någonting mer?

hahahaha åh :'D !!