January
Sunday 13 September 2009 photo 1/2
|
Nu har jag varit lite inaktiv ett tag
- I know you love it
Dom som har lite tid över kan ju använda den på att läsa :
Med en spade i handen - Sania som aldrig kom hem
- Min självbiografi
Det var en solig vårdag, och Sania var precis på väg hem från skolan. Regnet vräkte ner och paraplyets frånvaro var total. Trots detta var Sania på ett ytterst bra humör och nästan skuttade fram bland bilarna på den biltäta, övertrafikerade väg som denna saga utspelar sig på. (Om någon som läser detta av någon underlig anledning undrar var denna specifika gata ligger, så är svaret att den befinner sig på den östra delen av Norrbotten; en plats utan dess like, en plats utan nackdelar, en plats för dig!)
Ja, Sania var på väg hem från skolan på en övertrafikerad väg i Norrbotten och det regnade. Ingen vet om det regnat så mycket förut, eller om det på något sätt skulle kunna regna så mycket igen.
Bilarna flöt runt och Sania snart hade vatten upp till armhålan.
”Vilken tur jag har!” sa Sania glatt till sig själv, då hon av flera olika anledningar inte duschat på en vecka.
Alla andra hade bara vatten till en bit upp på vaden, men dom klagade som antastade lemurer.
Varför? Varför är alla så negativa och sura? Tänkte Sania.
Blöta fötter kan väl inte väga ner deras liv så mycket? Dom har ju tillgång till mat, husrum, skolgång och rena kläder! Dom har vänner och familj, och dom har sig själv. Dom har allt som behövs för att vara lycklig, och en del av dom jävlarna har till och med paraply med sig ut.
Då denna stora tankeföljd slagit ner i Sanias tjocka skalle, valde hon att inte sitta tyst och leva med jobbiga människor och deras eviga klagan. Hon kanske inte hade ett paraply, men hon hade sin gula spade och det var allt som behövdes den här gången.
Med ett slag låg han där framför henne. Han hade en kraftig blödning i höger öra och hans tillstånd var kritiskt. Paraplyet som graciöst föll ur handen på honom låg nu framför Sanias fötter. Allt var nästan för enkelt, och då det höga vattnet täckte hela den snart livlösa kroppen så var inte chansen särskilt stor att någon skulle hitta honom, och ännu mindre att någon skulle hitta Sania. Men var var Sania nu? Jo, hon sprang.
Hon sprang och sprang och sprang! Med stora steg sprang hon halvsimmandes över torget innan hon andfådd kom fram till den lilla kullen som hon kallade sin egen. Hon sprang för att hon var rädd.
Hon var rädd för att hon nyss hade slagit en främling i huvudet, tagit hans paraply och lämnat honom att dö. Och det värsta var att hon gillade det.
Hon gillade känslan då skallen sprack under hennes spade, känslan då kroppen sakta sjönk i vattnet, känslan då hon insåg vad hon gjort. Hon gillade känslan av att döda.
Denna självinsikt ledde till att hon gick bärsärkagång och döda alla i sin väg – endast med hjälp av sin gula spade!
- I know you love it
Dom som har lite tid över kan ju använda den på att läsa :
Med en spade i handen - Sania som aldrig kom hem
- Min självbiografi
Det var en solig vårdag, och Sania var precis på väg hem från skolan. Regnet vräkte ner och paraplyets frånvaro var total. Trots detta var Sania på ett ytterst bra humör och nästan skuttade fram bland bilarna på den biltäta, övertrafikerade väg som denna saga utspelar sig på. (Om någon som läser detta av någon underlig anledning undrar var denna specifika gata ligger, så är svaret att den befinner sig på den östra delen av Norrbotten; en plats utan dess like, en plats utan nackdelar, en plats för dig!)
Ja, Sania var på väg hem från skolan på en övertrafikerad väg i Norrbotten och det regnade. Ingen vet om det regnat så mycket förut, eller om det på något sätt skulle kunna regna så mycket igen.
Bilarna flöt runt och Sania snart hade vatten upp till armhålan.
”Vilken tur jag har!” sa Sania glatt till sig själv, då hon av flera olika anledningar inte duschat på en vecka.
Alla andra hade bara vatten till en bit upp på vaden, men dom klagade som antastade lemurer.
Varför? Varför är alla så negativa och sura? Tänkte Sania.
Blöta fötter kan väl inte väga ner deras liv så mycket? Dom har ju tillgång till mat, husrum, skolgång och rena kläder! Dom har vänner och familj, och dom har sig själv. Dom har allt som behövs för att vara lycklig, och en del av dom jävlarna har till och med paraply med sig ut.
Då denna stora tankeföljd slagit ner i Sanias tjocka skalle, valde hon att inte sitta tyst och leva med jobbiga människor och deras eviga klagan. Hon kanske inte hade ett paraply, men hon hade sin gula spade och det var allt som behövdes den här gången.
Med ett slag låg han där framför henne. Han hade en kraftig blödning i höger öra och hans tillstånd var kritiskt. Paraplyet som graciöst föll ur handen på honom låg nu framför Sanias fötter. Allt var nästan för enkelt, och då det höga vattnet täckte hela den snart livlösa kroppen så var inte chansen särskilt stor att någon skulle hitta honom, och ännu mindre att någon skulle hitta Sania. Men var var Sania nu? Jo, hon sprang.
Hon sprang och sprang och sprang! Med stora steg sprang hon halvsimmandes över torget innan hon andfådd kom fram till den lilla kullen som hon kallade sin egen. Hon sprang för att hon var rädd.
Hon var rädd för att hon nyss hade slagit en främling i huvudet, tagit hans paraply och lämnat honom att dö. Och det värsta var att hon gillade det.
Hon gillade känslan då skallen sprack under hennes spade, känslan då kroppen sakta sjönk i vattnet, känslan då hon insåg vad hon gjort. Hon gillade känslan av att döda.
Denna självinsikt ledde till att hon gick bärsärkagång och döda alla i sin väg – endast med hjälp av sin gula spade!
Comment the photo
underbart :D men inte visste jag att du var SÅ mordisk av dig? :O
<br />
...Jag kunde ju ha bott i Norrbotten! D:
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/cowboyguy/409052891/
Visa toppen
Show footer