juni
tisdag 5 augusti 2008 bild 3/6
|
Då Mamma tyckte att Riina var en lite för vår häst för mig och kajsa,
eftersom vi då ännu var så små.
Började vi leta efter en häst som skulle passa bättre, Då hittade vi Stella Maris (STella).
Vi hade henne på prov i lite mera än en månad och vi höll med om att det gick lite väl fort men jag kunde inte låta någon annan köpa henne. Hon var något att kämpa med, något jag kunde lära mig av, och det gjorde jag. farten gjorde även till många avfallningar, snäva svängar och ibland svårhittad broms. Men efter ett tag satt nog knixet, och efter ett år satt jag kvar då hon i galoppen började göra flera bocksprång efter varandra, och bocksprång efter hindren kom även då hindren var för låga.
Nå Stella och jag tävlade i hoppning, och fort gick de ju då å. Vi rev inte ett enda hinder, alla rundor gjorde vi felfria UTOM en då vi rev en våg och fick fyra fel. Stella gick inte att rida dressyr med då hon var F.d travare och väldigt stressig, korttrav ledde oftast till pass och det till väldigt sjukt i baken och en stressad häst. Nå Fyrsprång med en travare är ju kul och går fort, ena stunden har man startat och sedan ska man plötsligt sakta i, konstigt, ändå var ju sträckan vi färdats relatvit lång. Nå om man red Stella barbacka kunde man garantera att kan skulle falla av, om man gled lite bakåt så bockade hon och sedan satt man på marken, Stella och jag var nog på så sätt lika envisa, hon bockade tills man föll av och jag satt och klämde mig fast allt vad jag kunde för att hållas kvar. Simma tyckte även denna heppa om, och jag med, kul att känna under sig då hästen simmar och sedan får tag på fast mark. Nå efter några år med god vänskap till denna häst och starka band mellan oss så skulle hon säljas, eftersom för lita stallplats. Så Stella fick ett nytt hem, ett bra ett där hon trivs. Dock hade jag svårt att låta mamma sälja henne eftersom det som hände med Jonne.
Nå Nu är hon såld och står i Vasa. Men då vi förde henne dit grät jag hela bilvägen dit och tillbaka, då hon skulle lastas ur vägrade jag gå ut ur bilen. Att förlora något man håller kärt är inte lätt, jag hade lärt mig så mycket av henne och att hon skulle vara här ena dagen och borta nästa kunde inte jag helt enkelt stå ut med..
Nå Det värsta är nu över men jag saknar Stella ännu, min svarta springare.
eftersom vi då ännu var så små.
Började vi leta efter en häst som skulle passa bättre, Då hittade vi Stella Maris (STella).
Vi hade henne på prov i lite mera än en månad och vi höll med om att det gick lite väl fort men jag kunde inte låta någon annan köpa henne. Hon var något att kämpa med, något jag kunde lära mig av, och det gjorde jag. farten gjorde även till många avfallningar, snäva svängar och ibland svårhittad broms. Men efter ett tag satt nog knixet, och efter ett år satt jag kvar då hon i galoppen började göra flera bocksprång efter varandra, och bocksprång efter hindren kom även då hindren var för låga.
Nå Stella och jag tävlade i hoppning, och fort gick de ju då å. Vi rev inte ett enda hinder, alla rundor gjorde vi felfria UTOM en då vi rev en våg och fick fyra fel. Stella gick inte att rida dressyr med då hon var F.d travare och väldigt stressig, korttrav ledde oftast till pass och det till väldigt sjukt i baken och en stressad häst. Nå Fyrsprång med en travare är ju kul och går fort, ena stunden har man startat och sedan ska man plötsligt sakta i, konstigt, ändå var ju sträckan vi färdats relatvit lång. Nå om man red Stella barbacka kunde man garantera att kan skulle falla av, om man gled lite bakåt så bockade hon och sedan satt man på marken, Stella och jag var nog på så sätt lika envisa, hon bockade tills man föll av och jag satt och klämde mig fast allt vad jag kunde för att hållas kvar. Simma tyckte även denna heppa om, och jag med, kul att känna under sig då hästen simmar och sedan får tag på fast mark. Nå efter några år med god vänskap till denna häst och starka band mellan oss så skulle hon säljas, eftersom för lita stallplats. Så Stella fick ett nytt hem, ett bra ett där hon trivs. Dock hade jag svårt att låta mamma sälja henne eftersom det som hände med Jonne.
Nå Nu är hon såld och står i Vasa. Men då vi förde henne dit grät jag hela bilvägen dit och tillbaka, då hon skulle lastas ur vägrade jag gå ut ur bilen. Att förlora något man håller kärt är inte lätt, jag hade lärt mig så mycket av henne och att hon skulle vara här ena dagen och borta nästa kunde inte jag helt enkelt stå ut med..
Nå Det värsta är nu över men jag saknar Stella ännu, min svarta springare.
Kommentera bilden
2 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/crashgirl/248237735/
Visa toppen
Visa sidfoten