Just nu står jag jävligt nära kanten... jag är rädd för att hoppa, men saken är den att du vill se mig hoppa! du vill de, du knuffar mer än gärna. I mörkret bakom ser man bara en chablon utav en annan pojk som ber dig knuffa. då tvekar du, vill du knuffa? kommer du göra de? personen du en gång sagt du älskar. kommer hon göra de?

Står stilla ett tag, tar mina sista andetag och försöker knyta mina tår runt något så ifall knuffen skulle komma, skulle jag vara beredd. jag knyter mina tår allt jag kan i småsten och gräs på den kalla klippiga bergskanten. du tittar på mig, skådar mig från topp till tå. du hör hur personen bakom dig viskar "Gör de." och det tar inte lång tid förens du knuffar..

Påväg ner kommer chocken, skriken, gråten! men sen kommer alla flashbacks, minnena på hur jävla vackert allt har varit, alla fina minnen, alla vackra stunder. tack för denna tid. verkligen! Tack! Utan dig vet jag inte vad jag hade varit idag. mina sista sekunder blundar jag och istället för att skrika ler jag mer o mer. vill vända mig om och se dig njuta nu. jag kommer iallafall somna skönt nu. verkligen. åter igen tack min vän. tack...

stoffe för fan..