© Nils Jörgensen 2009

"Ta på dig en mask och var som resten av mänskligheten."

Babyblue

Jag ligger här på rygg i min säng, rostig och gnisslande. Det gör ont i min kropp när jag vänder och vrider på mig, men vad bryr jag mig om det. Snart kommer jag ju somna ändå. Jag känner mig som en fallen hjälte, en stor man som ingen längre minns idag. Men här ligger jag, på rygg i min säng, och leker med mina minnen som jag har ensamrätt på. Ansikten som flyger, blixtar från kameror, människor som vill ta i hand. Gud vad stressade alla skall vara.

Jag tänder en ciggarett, trots att de bad mig sluta röka, och det är så tyst i mitt rum att jag hör hur tobaken och glöden blir till ett, det där nästan fräsande ljudet när man drar in giftet i sina lungor. Jag måste bara älska det. Sängen gnisslar lite till, eller var det min rygg? Nu har jag lagt mig till rätta iallafall, och med en suck blåser jag ut röken ur min mun.

När jag tittar på molnet som blev till, så hör jag ett dovt bakgrundsljud av människor som ropar, ungefär som när man lägger örat mot en snäcka och hör det där bruset. Brus från en annan tid.

Jag hör folk som vill ha ens autografer. Jag hör bilar tuta, och i mina armar känner jag hur livvakterna drar bort mig från alla journalister.
Sen skingras röken, och med den blir mina upplevelser ett minne blott. Eftermiddags-solen lyser in med sina strålar genom mitt fönster, för ett par sekunder bländas jag. Men ändå är det ett vackert ljus som finns där ute.

Mina ögon rullar runt i sina åldrande hålor. Den fäster sig på de tomma väggarna i mitt rum, med babyblåa tapeter. Babyblått, havsblått, himmelsblått... vad spelar det för roll egentligen. Varför har jag blåa tapeter för? Har jag redan hunnit bli så gammal att jag behöver lugnande färger för att inte stressa ihjäl? En gång i tiden har jag också varit ung.

Var är jag egentligen? Jag är i mitt rum, som jag ligger i dag ut och dag in. Jag har legat här så länge att jag knappt minns hur jag kom hit, men jag vet att jag sover väldigt mycket. För mycket nästan. Jag har gott om tid att drömma om försvunna tider, förlorade skatter. Sängen knarrar. Jag förstår inte varför de där sköterskorna aldrig ringer hit en ny säng. Suck.

Ögonen fortsätter att rulla, fäster sin blick på samma saker dag ut, dag in, i det här rummet. Men ändå väljer jag att titta på samma föremål. Kanske har de en betydelse för mig? På mitt nattduksbord står en liten tavla som lutar mot ett ensamt ben, och i skuggan av tavlan som avges på bordet skymtar jag en död fluga. Den ligger där, väl dold i mörkret, med sina ben ihoprullade över sig. Jag kan inte minnas hur länge flugan har legat där, men den är min bästa vän iallafall.

På nätterna när jag har ont i magen brukar jag prata i hemlighet med flugan, den ger inte så mycket till svar men den lyssnar bättre än vad Gud gör iallfall, tycker jag.
Kortet i den lilla ramen föreställer mig som ung, jag gjorde militärtjänst. Så snygg man var på den tiden, i sin uniform. Vid min sida har jag en ung dam, det var visst min fru en gång i tiden. Men nu är hon lika död som min vän flugan, med skillnaden att hon ligger begravd, och utan sina armar och ben ihoprullade. Färgen har bleknat, fast det är iallfall mer färg nu än vad det var då, när kortet var färskt. Då var det svartvitt, nu är det gulbrunt.
Samma färg som lukten har här inne, det luktar så otroligt sextiotal här. Eller är det jag som luktar?

Jag är en fallen hjälte.

jag säger ju att du är bra!