September
Wednesday 18 July 2012 photo 2/3
|
Försöker ta tag lite i mig själv.
Små små steg. Det är vad som gäller.
Första steget var att ventilera.
Jag behövde gråta, jag hade ju inte gråtit sen april eller nåt, och det började verkligen kännas. Jag mår alltid lika pyton när jag håller inne grejer. Det negativa var att jag tog tillflykten till mitt badrumsgolv ännu en gång. Det är nåt med det där badrummet. Som med fläkten. Är knas att vissa platser i ens hem kan kännas som en fristad, en speciell punkt som är till för specifika ändamål. Fläkten för skvaller och djupa samtal, badrumsgolvet för ensamtid och tårar.
Men ventilera är ventilera, även om jag smög iväg och dolde det. Får jobba på det där med förtroende för andra... att våga blotta sig och släppa fram tårarna när andra ser. Den biten av mig känns lite sådär som ett läkande sår, typ it's gettin' there och jag känner hur det läkt riktigt bra än sålänge, men det är fortfarande rött, svullet och känsligt - inte helt färdigläkt än.
Andra steget var att helt enkelt inte hämta ut den här månadens sömntabletter. Av en massa jävla skäl men främst för att jag inte gillar såna där starka grejer och det känns bara dumt att ta dom på regelbunden basis när jag EGENTLIGEN bara behöver dom när hela tillvaron raserat och dom är min enda och sista utväg att få en god natts sömn. ergo - sleeping pills unnecessary atm.
Och det funkar bra, det känns bra i kroppen att låta den bli trött på naturlig väg och jag somnar hyfsat lätt om nätterna.
Tredje steget har varit att utföra grejer som är BRA, sociala och fysiskt ansträngande även om det tagit emot som fan. Kvalitetstid med släkten när jag inte känt för det, att hjälpa till på olika håll på den nivån det gynnar andra och mig själv utan att ta på mig för mycket, att inte konstant vara så lat utan istället köra på med ett leende när situationer uppstår som kräver lite mer av min kropp än jag är van vid. Helt enkelt göra grejer som jag sällan har lust med, men som jag brukar må asbra av efteråt.
Det här året har gjort ont på så många sätt. Det har varit bra på så många sätt. Jag har slagit i botten och jag har tagit mig upp. Känner mig iof jävligt bipolär eller nåt av det hela, är inte riktigt van vid den här nivån av emotionell bergodalbana, men jag vill gärna tro att det kan få mig att växa och bli starkare.
I come alive,
When I’m falling down.
I let myself go,
'Til I hit the ground.
When I’m there, at the edge,
In this moment I feel it I know.
I come alive when I’m falling down.
Men ventilera är ventilera, även om jag smög iväg och dolde det. Får jobba på det där med förtroende för andra... att våga blotta sig och släppa fram tårarna när andra ser. Den biten av mig känns lite sådär som ett läkande sår, typ it's gettin' there och jag känner hur det läkt riktigt bra än sålänge, men det är fortfarande rött, svullet och känsligt - inte helt färdigläkt än.
Andra steget var att helt enkelt inte hämta ut den här månadens sömntabletter. Av en massa jävla skäl men främst för att jag inte gillar såna där starka grejer och det känns bara dumt att ta dom på regelbunden basis när jag EGENTLIGEN bara behöver dom när hela tillvaron raserat och dom är min enda och sista utväg att få en god natts sömn. ergo - sleeping pills unnecessary atm.
Och det funkar bra, det känns bra i kroppen att låta den bli trött på naturlig väg och jag somnar hyfsat lätt om nätterna.
Tredje steget har varit att utföra grejer som är BRA, sociala och fysiskt ansträngande även om det tagit emot som fan. Kvalitetstid med släkten när jag inte känt för det, att hjälpa till på olika håll på den nivån det gynnar andra och mig själv utan att ta på mig för mycket, att inte konstant vara så lat utan istället köra på med ett leende när situationer uppstår som kräver lite mer av min kropp än jag är van vid. Helt enkelt göra grejer som jag sällan har lust med, men som jag brukar må asbra av efteråt.
Det här året har gjort ont på så många sätt. Det har varit bra på så många sätt. Jag har slagit i botten och jag har tagit mig upp. Känner mig iof jävligt bipolär eller nåt av det hela, är inte riktigt van vid den här nivån av emotionell bergodalbana, men jag vill gärna tro att det kan få mig att växa och bli starkare.
I come alive,
When I’m falling down.
I let myself go,
'Til I hit the ground.
When I’m there, at the edge,
In this moment I feel it I know.
I come alive when I’m falling down.
Annons
Visa toppen
Show footer