September
Friday 21 September 2012 photo 1/2
|
Det spöregnade verkligen igår när jag gick till affären. Av någon anledningen fastnade jag för det forsande vattnet längs med marken. Jag bara tänkte om och om igen "Tänk om tiden kan spola bort sorgen. Tänk om tiden kunde spola bort minnena. Forsla bort allt det onda sakta men säkert - liksom vattnet framför mig så sakteliga rör sig bort från platsen där det landade från början"
Om man VILL förlåta och glömma. Om man VILL gå vidare. Varför kan man inte bara låta det dåliga - sorgerna och misstagen spolas bort med tiden?
Visst. Om man inte innerst inne vill glömma eller förlåta. Om man inte tror att det kan bli bättre... då är sorgen mer som en vattenpöl. Stilla, fast i gropen där den inte kan ta sig nånvart.
Men om man innerst inne tror på förbättring, på att vissa saker sker av misstag, att det kommer ljusare tider... borde inte sorgen få forslas bort då, likt regnet mot backen när det regnar?
Har jag kapaciteten att låta tiden spola bort mina sorger och bekymmer?
Eller är jag dömd att låta alla mina sorger fastna i en stilla vattenpöl?
Annons
Visa toppen
Show footer