Kärlek.
Jag kommer nog aldrig kunna sätta fingret på det eller kunna beskriva det i stora nog ord. Det finns så många olika varianter av det, så många olika nivåer. Det finns kravlös och det finns destruktiv, det finns stabil, växande och döende. Kärlek har lika många färger och nyanser som himmelen har stjärnor.

Men just nu känns kärleken.. varm.

Jag kan skratta åt honom när han tar på sig min mammas silvriga solbrillor från 70-talet som han så snitsigt tiggde till sig sist vi var hos dom. Jag kan bli arg och irriterad när han inte förstår vad jag är sur över trots att jag så tydligt visar att jag är jätteupprörd (killar måste komma på det där med tankeläsning helt enkelt). Jag kan känna hur hela mitt väsen spinner som en katt när jag i halvsovande tillstånd känner hur han börjar pilla mig i håret. Jag kan smälla till honom med träsleven när han stör mig i köket och samtidigt sakna honom när han lämnar mig ifred. Jag kan bryta ihop över bagateller och han tar mig ändå på dödligaste allvar och tröstar mig tills allting känns bra igen. Han hakar på alla mina helgalna idéer om maskeradkostymer, temafester och andra barnsliga upptåg men kan ändå vara mogen nog att prata i timtal med mina föräldrar över en kopp kaffe, eller kånka, slita och bära i timmar utan att gnälla eller försöka smita undan saker folk ber honom om. Han kan dansa på mina nerver och han kan värma mitt hjärta till smältningsgränsen. Han är så olik mig en människa förmodligen kan vara, och ändå känner jag mig så otroligt komplett med honom vid min sida.

Och inte ens allt det där babblet är nog för att i ord beskriva en nyans, inte nog att beskriva ens en enda lysande stjärna.

Blir så glad för din skull!