Wednesday 7 October 2009 photo 1/2
|
Jag ser lövet sila ner mot marken.
Jag känner kalla vindar mot min kropp.
Jag känner mig tom och ensam bland allting.
Jag känner mig övergiven.
Jag känner och ser hur solen försöker bryta sig fram från det mörka molnet.
Jag känner hopp och hermoni.
Men det försvinner snabbt igen,
när den ej kan ta sig förbi.
Jag hör hur vinden viskar till mig, så kall och öm.
Jag känner hur den stryker och paserar rakt igenom mig.
Allt bara försvann igen.
Jag känner mig så liten i denna värld.
Liten och rädd.
Jag vet inte vad jag ska göra längre,
Man får helt enkelt ta och vänta och se.
Hopp?
Vad menas med hopp egentligen?
Att allting ska bli bra?
Att allting ska ordna sig?
Att allt blir som förr?
Jag vet inte.
Alla har sina olika uppfattningar om det.
Och jag har min.
Jag kan känna den varma känslan av trygghet.
Det finns där, den är där.
Men var?..
Det är något man får leta efter.
Jag känner hur jobbigt allt har blivit.
Man vet inte vad man ska göra.
Jag känner mig bara ivägen ibland.
Och då vill jag inte vara där.
Jag känner hur min glädje försvagas,
Vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag känner mig ensam, och oviktigt.
Jag kan bli rasande, men det löser ju ingenting.
Men jag försöker ta mig samman, och försöka se det ljusa i allt.
Men det är jobbigt, när det inte finns nåt att glädjas av
Ingenting att se fram till...
Jag känner kalla vindar mot min kropp.
Jag känner mig tom och ensam bland allting.
Jag känner mig övergiven.
Jag känner och ser hur solen försöker bryta sig fram från det mörka molnet.
Jag känner hopp och hermoni.
Men det försvinner snabbt igen,
när den ej kan ta sig förbi.
Jag hör hur vinden viskar till mig, så kall och öm.
Jag känner hur den stryker och paserar rakt igenom mig.
Allt bara försvann igen.
Jag känner mig så liten i denna värld.
Liten och rädd.
Jag vet inte vad jag ska göra längre,
Man får helt enkelt ta och vänta och se.
Hopp?
Vad menas med hopp egentligen?
Att allting ska bli bra?
Att allting ska ordna sig?
Att allt blir som förr?
Jag vet inte.
Alla har sina olika uppfattningar om det.
Och jag har min.
Jag kan känna den varma känslan av trygghet.
Det finns där, den är där.
Men var?..
Det är något man får leta efter.
Jag känner hur jobbigt allt har blivit.
Man vet inte vad man ska göra.
Jag känner mig bara ivägen ibland.
Och då vill jag inte vara där.
Jag känner hur min glädje försvagas,
Vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag känner mig ensam, och oviktigt.
Jag kan bli rasande, men det löser ju ingenting.
Men jag försöker ta mig samman, och försöka se det ljusa i allt.
Men det är jobbigt, när det inte finns nåt att glädjas av
Ingenting att se fram till...
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/daanhe93/415290544/