October
Tuesday 4 September 2007 photo 1/1
|
Behövs inte så ofta, men man vet att de finns till för en när man behöver dem, speciellt när man ligger ensam i det kalla vattnet och orkar snart inte hålla sej uppe mer. Då är livbojen bara glad om att få finnas till, och hjälpa och verkligen betyda något för personen. Tillslut så är personen räddad, och alla är glada och nöjda. Livbojen känner sej som om den faktist skulle betyda något för någon, så den börjar hoppas på bättre. Men mittiallt det glada, det lyckliga, så kommer det något som är bättre till hands, som verkar betyda mer än livbojen. Den lämnas ensam kvar igen där bakom någonstans! Det är inte det snyggaste, roligaste, snällaste, modigaste man hittar, men det är iaf något som också vill finnas till och hjälpa och betyda något. Dens orange färg (eller vilken de nu än är) försöker bara vara lite annorlunda. Dens band visar att den håller fast vid något den tror på, hoppas på, och drömmer om. Dens mening är att finnas till för andra då den behövs, men vad gör den sedan då den funnits till och sedan tröttnats på? Då glömmer folk bort den igen och fortsätter att gå vidare, utan att äns bry sej om att livbojen kanske har det svårare att fortsätta, tex. om den fått en skada under dens bidrag att hjälpa till! eller om det kom som en chock att mittiallt hamna själv uti det kalla vattnet, men inte bry sej om vad som kan hända åt den själv, bara inte personen den försöker rädda skadas! Det låter säkert helt löjligt. Jag försöker få er att leva in i dens situaton, men en sak är säkert. Jag glömmer ialla fall inte bort livbojarna, för jag känner mej själv som en. Om ni nu förstått det jag skrev, så kanske ni förstår mej också! Alltid då jag hittat någon som funnit batterierna till det lilla ljusa som finns i mej, så kommer det någon som verkar ha bättre kvalite på batterierna. Så det återstår alltid att det lilla ljusa just fått på ON knappen, då den måste trycka på OFF knappen igen för att spara batterierna i hopp om en annan som skulle vilja slå på det lilla ljusa! Just nu ligger livbojen ensam och väntar på att få finnas till för någon. För just nu känner den sej väldigt bortglömd och onödig...
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 13 Sep 2007 10:40
jättefint skriver både ida å Luuk, jag har ännu en till grej, fast den handlar lite mer om mobbning ist å inte direkt ensamhet. Vi lärde oss detta i 5an för vi hade en mobbad å utanför i vår klass, då berättade vår lärare malin om hur det känns för den personen som e utanför.
När man går till skolan har man ju en ryggsäck och det e inget i den så den e lätt att bära. Sen så möter man en person som skriker fula saker till en å då känns det som om ngr stenar ramlar ner i ryggsäcken, men det e så lite så man känner inte så mkt. Sen när man kmr till skolan är det ngn som knuffar en så man faller å alla skrattar, då kmr det ngr stenar till i ryggsäcken å nu börjar det kännas lite som om detta e inte turdagen. Sen i klassrummet vet man inte svaret å den jämte viskar en sak å ja sägre den högt i hopp om att det e rätt, men såklart var det fel för han lurades bara å alla skrattar. nu börjar det bli lite tungt i ryggsäcken. I matsalen har man ingen å sitta med å sen så e de ngn som knuffar en hårt så man tappar allt å alla ser på å skratta när man städar upp allt. Nu börjar det bli riktigt riktigt tungt att bära. Sen när man ska gå hem så kmr det ngr å börja slå en å snor väskan med skolböcker i å lämnar en gråtande på vägen. Bar för att väskan e borta så känns det inte lättare, bara tyngre för det e inte själva väskan det e tungt i utan personens hjärta.
detta e ett grymt bra exempel på mobbning å hur det känns. kmr aldrig glömma när min förra lärare Malin sa detta te oss å beskrev hru det var för den som var utanför i vår klass
När man går till skolan har man ju en ryggsäck och det e inget i den så den e lätt att bära. Sen så möter man en person som skriker fula saker till en å då känns det som om ngr stenar ramlar ner i ryggsäcken, men det e så lite så man känner inte så mkt. Sen när man kmr till skolan är det ngn som knuffar en så man faller å alla skrattar, då kmr det ngr stenar till i ryggsäcken å nu börjar det kännas lite som om detta e inte turdagen. Sen i klassrummet vet man inte svaret å den jämte viskar en sak å ja sägre den högt i hopp om att det e rätt, men såklart var det fel för han lurades bara å alla skrattar. nu börjar det bli lite tungt i ryggsäcken. I matsalen har man ingen å sitta med å sen så e de ngn som knuffar en hårt så man tappar allt å alla ser på å skratta när man städar upp allt. Nu börjar det bli riktigt riktigt tungt att bära. Sen när man ska gå hem så kmr det ngr å börja slå en å snor väskan med skolböcker i å lämnar en gråtande på vägen. Bar för att väskan e borta så känns det inte lättare, bara tyngre för det e inte själva väskan det e tungt i utan personens hjärta.
detta e ett grymt bra exempel på mobbning å hur det känns. kmr aldrig glömma när min förra lärare Malin sa detta te oss å beskrev hru det var för den som var utanför i vår klass
Lukio
Fri 7 Sep 2007 06:50
Du har väl hört dedär att man ska skriva ner när man mår skit? Så man får ut negativ energi... Tänk såhär, du lägger ner din energi då på det pappret och dom finns där sen jätte länge och bär på din negativa energi. Men nästa gång du är GLAD så ska du skriva ner istället! För då lägger du bort lite av din positiva energi, skriv om bra saker som hänt, inga negativa alls! Så när du har skrivigt ner dina positiva tankar så lägger du pappren nånstans där du kan ta fram dom och fortsätta. Så nästa gång du är lessen, sur eller mår dåligt, ta fram pappren och läs på alla bra och fantastiska minnen du har, för då får du tibax den positiva energin från pappren igen :) Pröva ^^ Ja vill ditt bästa Ida :)
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/dancemusic/91868053/
Visa toppen
Show footer