För det mesta känns läget okej, jag har lärt mig att leva med smärtan.

För det mesta.

Ibland kommer det förflutna upp till ytan, och då är det inte okej längre.
Det är sådana dagar jag bara vill skjuta mig själv i huvudet..

Att jag kunde vara så dum, så blåögd. Så naiv. Jag hatar mig själv för det. Om jag handlat annorlunda, inte så full av tillit, inte låtit mig luras, så hade jag mått så fruktansvärt mycket bättre. Då hade jag inte haft dessa perioder som jag bara önskar att allt ska ta slut. Då hade mina bra tider inte varit bara okej, dom hade varit bra.

Jag hade mått bra.

Inte finns det någon jag kan prata med om det heller, ingen förstår. Ingen vet hela sanningen om vad som hänt och vad som hänt. Vissa vet i stora drag, men ingen vet allt. Få vet mycket.

Hade någon vetat mer så hade jag kanske blivit bemött på ett annat sätt, inte så missförstådd.
Men det finns ingen.
Ingen.
Jag är ensam.
Med mig själv.
Jag tycker inte om mig själv, den jag blivit, jag vill tillbaka.

Önskar att någon förstod..
Men, jag är ensam, för man kan inte lita på någon. Inte familj, inte vänner.

Jag är ensam.

Annons

The photo has no tags

January 2014