Jag drömmer mig bort till en värld, en som jag inte känner igen, men snart ser jag nåt, det är dina ögon, dina underbara ögon. Men jag vaknar upp ur min dröm och tittar upp mot solen. Du är som solen, du värmer mig när jag är som kallast, jag vill närmare dig, men du är för långt bort. Jag sänker min blick och ser en ros ligga i gräset, jag försöker plocka upp den men taggarna hindrar mig. Du är som en ros, du är ett av värdens underverk, men taggarna hindrar mig att komma närma dig. Du är som många saker i värden. Du är mitten av havet, det vackraste stället i havet men strömmar gör att jag drunknar om jag vill dit. Du är slutet av regnbågen ,du finns och det känns som om det är några meter bort dit men hur mycket jag än springer, destumer försvinner du. Varför måste du vara solen, mitten av havet, rosen och regnbågen. Varför kan du inte vara gräset eller vinden, du försvinner en kort stund men kommer tillbaka sen. Jag känner sorg och besvikelse, varför måste du vara alla saker som är ouppnådliga, ibland vill jag dö av sorg, ibland vissa dagar sitter jag vid matbordet med en kniv framför mig, jag känner lusten att ta den och sticka den i hjärtat, jag är trött på mitt liv och vill dö men jag vill inte överge dig...

Denna text kommer direkt ifrån mitt hjärta, och några kanske oxå känner så...

Aaa Det förstås...