November
Wednesday 29 July 2009 photo 2/4
|
<3 JAG ÄLSKAR ER <3
Vet ni vad.
Jag känner att det fortfarande är jobbigt med att mamma och pappa är skilda. Jag har kommit över allt men det är vid vissa tillfällen blir jag jävligt ledsen.
Ta julafton till exempel: Vi brukade ofta vakna tillsammans och öppna paket, käka julfrukost tillsammans och sedan göra oss i ordning inför en släktträff!
Förra julaftonen var den första när mamma och pappa höll på att skilja sig.
Mamma bodde då fortfarande hemma, så vi gick upp som vanligt och skulle öppna presenterna. - Stämingen - den var inte desamma! det var inte lika glad eller varm. Mamma såg inte glad ut, hon såg inte ut som att vilja vara där.
Det var ju också första julaftonen vi fira utan mamma, plus att rasmus och veronica skulle vara hos sin pappa.
Så det blev jag, lisa och pappa med några släktningar på en båt. Visst det var väll kul...men det kändes inte som jul.
Ingen doft av ljus, utan en stank av alkohol. Dock på juldagen så firade ju hela familjen jul med julmiddag tillsammans kom jag på nu :)
men INGA högtider firar vi helt tillsammasn längre! mamma är ALDRIG med på något vi gör med släkten längre. När veronica hade sin student kom hon dit och grattade sen så drog hon för att hon ite vill träffa någon från pappas sida. Hon är rädd för dom. Jag förstår, för släkten på pappas sida kan vara hopplös. Men nu! efter en lång tid så kan hon inte träffa någon..
Så fort vi ska göra något med familjen är alltid NÅGON BORTA. Varför kan inte bara hela familjen vara samlade igen. Eller är vi ingen hel familj längre? känns inte så.
Jag känner att jags saknar mamma mer och mer. Det är inget bakande här hemma lika ofta. Inte mammas mat, inte mammas skratt.
Vi har jttebra kontakt, hon bor ju i Nynäs. men ibland hörs vi inte av på länge för att hon jobbar så mycket med mera.
Pappa behöver träffa någon. Jag ser att han känner sig ensam.. Jag vill att han ska träffa någon nu.
Hna förtjänar verkligen någon! Hna bor med oss, Lisa, jag och Rasmus som inte är hans son ens och inte ens jobbar för sig så att han kan betala för sig här hemma! (Veronica har flyttat)
Han är världens snällaste (bara väldigt lättirreterad), kan ALLT! jag brukar fråga honom vad som helst! och han har ALLTID SVAR. Han kan laga allt, och han är påhittig!
Mamma har redan en pojkvän så nu är det pappas tur.
men som sagt så står jag på bådas sida. Jag vill att båda ska ha det bra, jag vill att hela min familj ska ha det bra. Jag älskar dom <3
Hur ska vi göra nu på julafton? kommer det strula? hur ska vi fira påsk? allt sådant oroar jag mig för nu! För att mamma och papa har börjat strunta i våra traditioner. DE tycker vi är för stora för at leta påskägg! men det tycker inte jag. Och jag tycker fortfarande att vi ska fia påsk tillsammans, som en hel familj.
Men mamma och pappa är vänner. Mamma sa till mig i telefon att det sista hon vill på jorden är att vara ovän med pappa. De vill vara vänne roch är vänner. Det är jag glad för.
men vissa saker får mig att gråta. Det bara är så.
Vet ni vad.
Jag känner att det fortfarande är jobbigt med att mamma och pappa är skilda. Jag har kommit över allt men det är vid vissa tillfällen blir jag jävligt ledsen.
Ta julafton till exempel: Vi brukade ofta vakna tillsammans och öppna paket, käka julfrukost tillsammans och sedan göra oss i ordning inför en släktträff!
Förra julaftonen var den första när mamma och pappa höll på att skilja sig.
Mamma bodde då fortfarande hemma, så vi gick upp som vanligt och skulle öppna presenterna. - Stämingen - den var inte desamma! det var inte lika glad eller varm. Mamma såg inte glad ut, hon såg inte ut som att vilja vara där.
Det var ju också första julaftonen vi fira utan mamma, plus att rasmus och veronica skulle vara hos sin pappa.
Så det blev jag, lisa och pappa med några släktningar på en båt. Visst det var väll kul...men det kändes inte som jul.
Ingen doft av ljus, utan en stank av alkohol. Dock på juldagen så firade ju hela familjen jul med julmiddag tillsammans kom jag på nu :)
men INGA högtider firar vi helt tillsammasn längre! mamma är ALDRIG med på något vi gör med släkten längre. När veronica hade sin student kom hon dit och grattade sen så drog hon för att hon ite vill träffa någon från pappas sida. Hon är rädd för dom. Jag förstår, för släkten på pappas sida kan vara hopplös. Men nu! efter en lång tid så kan hon inte träffa någon..
Så fort vi ska göra något med familjen är alltid NÅGON BORTA. Varför kan inte bara hela familjen vara samlade igen. Eller är vi ingen hel familj längre? känns inte så.
Jag känner att jags saknar mamma mer och mer. Det är inget bakande här hemma lika ofta. Inte mammas mat, inte mammas skratt.
Vi har jttebra kontakt, hon bor ju i Nynäs. men ibland hörs vi inte av på länge för att hon jobbar så mycket med mera.
Pappa behöver träffa någon. Jag ser att han känner sig ensam.. Jag vill att han ska träffa någon nu.
Hna förtjänar verkligen någon! Hna bor med oss, Lisa, jag och Rasmus som inte är hans son ens och inte ens jobbar för sig så att han kan betala för sig här hemma! (Veronica har flyttat)
Han är världens snällaste (bara väldigt lättirreterad), kan ALLT! jag brukar fråga honom vad som helst! och han har ALLTID SVAR. Han kan laga allt, och han är påhittig!
Mamma har redan en pojkvän så nu är det pappas tur.
men som sagt så står jag på bådas sida. Jag vill att båda ska ha det bra, jag vill att hela min familj ska ha det bra. Jag älskar dom <3
Hur ska vi göra nu på julafton? kommer det strula? hur ska vi fira påsk? allt sådant oroar jag mig för nu! För att mamma och papa har börjat strunta i våra traditioner. DE tycker vi är för stora för at leta påskägg! men det tycker inte jag. Och jag tycker fortfarande att vi ska fia påsk tillsammans, som en hel familj.
Men mamma och pappa är vänner. Mamma sa till mig i telefon att det sista hon vill på jorden är att vara ovän med pappa. De vill vara vänne roch är vänner. Det är jag glad för.
men vissa saker får mig att gråta. Det bara är så.
Visa toppen
Show footer