Jag blir så ledsen när jag tänker negativt om min pappa.
Jag känner själv att jag undviker honom, även fast det inte är meningen. Jag vet inte varför, kanske för att jag känner mig besviken på honom?
 
  Våran familj har blivit så splittrad sedan skilsmässan och vi sitter aldrig och äter tillsammans längre. Lisa skriker att hon vill bo i en normal familj.
Igår försökte pappa umgås med oss, lisa och pappa skrattade. Jag försökte verkligen roa mig men jag kunde inte! Det kändes som om allt var fake!!
Samtidigt så vet jag att pappa försöker och försöker. Han och jag kommunicerar inte lika mycket längre. Jag undrar om han känner som jag?

Jag undviker honom ofta men ibland så har jag lust att krama honom och säga att han är världens bästa pappa och att jag älskar honom mer än något annt. För det gör jag, jag älskar honom jättemycket. Men han måste börja lyssna på vad vi barn har att säga till honom. Han lyssnar inte alls och jag känner mig besviken. Det går inte att prata med gubben. Är det meningen att jag ska behöva känna att jag inte vill vara hemma?
JOBBIGT!

Vet exakt hur du känner !
Jag ville inte heller vara hemma när pappa bodde hemma ju, undvek det till varje pris. Ville inte se han full & ville inte få skäll för minska lilla. Det känns som om du skriver om mitt liv, mina känslor jag hade, men nu är det du som lever i det. Och jag blir så ledsen för jag vill inte att du ska behöva känna så.. Trodde aldrig heller att du skulle behöva uppleva det, önskar inte det för någon, speciellt inte du. .För jag VET hur jobbigt det är. Jag vet inte om du har kommit till en punkt där du känner att du hatar honom, men för mig aär det hat-kärlek. Jag hatar min pappa, men jag hatar mer att jag älskar honom. Jag hatar att jag älskar honom...det är en giftig relation, hela familjen blir giftig utav alkoholmissbruk, missbruk överhuvudtaget "/
Man behöver inte bara behandla den med missbruket, utan hela familjen måste behandlas, eftersom relationerna förstörs.
Om du vill prata så finns jag, det vet du, det kan ju kännas skönt att prata ut, speciellt som har levt exakt samma liv som du gör nu...Usch, jag hatar att du måste ha det så. :'(
Du är min bästa vän, jag finns här, du måste prata om det med någon, vill du inte prata med mig, så prata med någon annan, HÅLL DET INTE INOM DIG <3<3<3<3

Sånt är tyvärr livet... :( En normal familj är idag inte en Svensson familj, det är en skild familj där man antingen bor med pappa eller mamma och så är nån av dom inte "perfekt"... :/