Thursday 31 December 2009 photo 1/1
|
GRATTIS...
Idag skulle du ha blivit 20 år.. Jag kan inte fatta att det har gått så lång tid. Mer än två och ett halft år. Jag ska snart åka upp till asklunden till dig, där du är.
Du sitter inte här i din rullstol och skrattar, eller gråter. Man kan inte se dig sitta vid TV:n när man ska till köket. För du finns inte här, du är där uppe.
Men jag tror att du ändå kan se oss. Jag har förlorat min enda riktiga bror, mina föräldrar har förlorat ett barn, dina vänner har förlorat en vän, farmor och farfar har förlorat ett barnbarn. Jag tror inte det är så många som förstår hur det var.
Det var så hemskt att inte kunna kommunicera med dig som man gör med andra. Du kanske mådde jättedåligt och bara tjöt men ibland kunde ingen veta varför. Du led varenda dag. Men du kunde ändå sprida glädje. När du skrattade så skrattade vi med dig. Men när du grät, så ville man bara fråga vad som var fel. Det är så jävla hjärtskärande att veta att du inte finns, att du inte är en människa längre, att du är, ja, aska... Jag har ganska svårt för att gråta, men alltså den dan..
Jag var så glad över att jag hade lite sovmorgon, och det var fredag, snart helg. När jag gick upp så satt dina assistenter i vardagsrummet och log lite halft. Jag fattade ingenting. Jag anade inte ens att det var något allvarligt. Sen så mötte jag mamma och pappa i hallen, och då berättar mamma vad som hade hänt. Hon ville inte väcka mig när det hände, för det var för rörigt. Jag fick gå in i ditt rum där du låg i din säng, helt kall. Sedan kom begravningsbyrån på eftermiddagen. De la filtar över dig, och vi la på blommor. Vi skulle aldrig få se dig igen... När vi gick fram till kistan på begravningen, så låg det massor av blommor där. Massor som kände dig och brydde sig om dig. Sen stod det "Christian Sjöberg" på kistan. Det var inte rätt bara. Och nu har det gått sån jävla tid. Jag hoppas att du har det bättre nu. Det tror jag faktiskt.
Du är saknad...
Idag skulle du ha blivit 20 år.. Jag kan inte fatta att det har gått så lång tid. Mer än två och ett halft år. Jag ska snart åka upp till asklunden till dig, där du är.
Du sitter inte här i din rullstol och skrattar, eller gråter. Man kan inte se dig sitta vid TV:n när man ska till köket. För du finns inte här, du är där uppe.
Men jag tror att du ändå kan se oss. Jag har förlorat min enda riktiga bror, mina föräldrar har förlorat ett barn, dina vänner har förlorat en vän, farmor och farfar har förlorat ett barnbarn. Jag tror inte det är så många som förstår hur det var.
Det var så hemskt att inte kunna kommunicera med dig som man gör med andra. Du kanske mådde jättedåligt och bara tjöt men ibland kunde ingen veta varför. Du led varenda dag. Men du kunde ändå sprida glädje. När du skrattade så skrattade vi med dig. Men när du grät, så ville man bara fråga vad som var fel. Det är så jävla hjärtskärande att veta att du inte finns, att du inte är en människa längre, att du är, ja, aska... Jag har ganska svårt för att gråta, men alltså den dan..
Jag var så glad över att jag hade lite sovmorgon, och det var fredag, snart helg. När jag gick upp så satt dina assistenter i vardagsrummet och log lite halft. Jag fattade ingenting. Jag anade inte ens att det var något allvarligt. Sen så mötte jag mamma och pappa i hallen, och då berättar mamma vad som hade hänt. Hon ville inte väcka mig när det hände, för det var för rörigt. Jag fick gå in i ditt rum där du låg i din säng, helt kall. Sedan kom begravningsbyrån på eftermiddagen. De la filtar över dig, och vi la på blommor. Vi skulle aldrig få se dig igen... När vi gick fram till kistan på begravningen, så låg det massor av blommor där. Massor som kände dig och brydde sig om dig. Sen stod det "Christian Sjöberg" på kistan. Det var inte rätt bara. Och nu har det gått sån jävla tid. Jag hoppas att du har det bättre nu. Det tror jag faktiskt.
Du är saknad...
<3
Finns alltid, Denise<3
Finns! <3
34 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/deniisee/434303314/