Thursday 30 June 2011 photo 1/1
![]() ![]() |
Sometimes, when I'm awesome, I stop being awesome and be sad instead
Ibland känns allting riktigt jävla tungt och man vill bara gå ut och skrika sig hes och glad igen.
Om det ändå vore så lätt.
Värst är ändå att man ser sig själv gå samma väg till möte gång på gång fast man vet att det kommer att sluta på samma ställe
...
och man slutar int så långt därifrån man var från början och får börja om på nytt igen. prkl
Att man alltid inser saker som egentligen alltid varit och man levt i tron att nåt annat egentligen varit för sent så får bara hela ens värld att rasa ihop och trycka ner en, ger en "spångest" (spontan ångest, jag tror bara det är jag som har nåt sånt i hela världen) och sätter en i känslomässig obalans, nånting jag själv int gillar alls, nästan så jag vill säga att jag har allergi mot det när jag ser det i andra människor.
Med allt detta kommer tröstsökning. Var finns det tröst?
I flaskan eller bland ettor och nollor i datorns värld, avskärmad från världen, helt för sig själv, där jag trivs bäst?
Sorry för dålig sammanhållning och emotexter (ni sku ändå int orka läsa detaljerna så :meh), ibland tar det bara stopp
Annons