Fan också. Jag känner att min depression börjar bli värre igen.
Har mått väldigt bra hela våren och sommaren, men nu när Ingemar dog...
Ja då blir det en nedgång för mycket för mig.
Jag hinner aldrig riktigt återhämta mig förens det händer något nytt.
Jag kommer nog aldrig lyckas bli frisk om det fortsätter så här varje år av mitt liv. Begravningen i fredags var så jävla hemsk. Tankarna for genom mitt huvud om att jag aldrig kommer att få se min vän igen. Aldrig.
Har ingen matlust kvar... Har inte ätit en hel måltid sedan nån dag förra veckan. Tvingar i mig iaf en frukt eller någonting varje dag.
Men jag vet att det inte räcker. Jag orkar bara inte äta.
Alla som känner mig vet att om det är något jag är bra på så är det att äta för mycket. Men nu är jag inte ens sugen på godis.
Jag får mardrömmar varje natt, sover dåligt, vaknar gråtandes. Jag mår förjävligt. Jag som trodde att jag skulle få en chans att bli helt fri från detta plågeri för bara några veckor sedan. Nu hamnar jag åter igen på ruta ett.
Dags att använda medicinering igen. Kul...
Jävla skit liv. Jag orkar fan inte längre.

du vet att jag alltid finns för dig<3 Det kommer att bli bättre en dag men se det såhär... Du kanske har för låg serotoninnivå vilket gör att man lättare blir deprimert. Därför behöver du tillföra serotonin genom medicin. Se det som en med diabetes, de behöver insulin och du behöver medicin ibland för att kunna må bättre. Vet inte om jag gör mig helt förstådd men du kanske behöver medicin bara ett tag för att du sedan ska må bättre?

Sen är det ju det att när någon dör så tänke rman ofta på alla andra som har dött åxå och då blir det ännu tyngre. Sån är jag. Och det blir ju tyngre varje gång något sånt händer. Men man går vidare även om det är hårt!
Har åxå varit deprimerad till och från nästan hela livet. Det är skit när det går upp och ner hela tiden!
Fast det är bra att du ändå ser att du kanske behöver medicin! Det kan va en bra hjälp på vägen!

:( gumman<3

Livet går ju upp och ner hela tiden...Så när det är i botten kan man räkna med att det kan bara bli bättre !

det sa kreben till mig innan, det kanske stämmer :*

det finns ljus längre fram i tunneln även när det är som mörkast. och du är inte ensam, du är väldigt omtyckt av många <3

önskar jag kunde få bort din deppression <3<3 vill inte se dej lida ju :( kanske är en klen tröst, men finns här för dej i alla lägen bästaste emily :) <3

Går igenom något liknande... depressioner är sjukt svåra att ta sig ur._. Har mått så här i flera år nu och det blir mest bara värre för så fort man börjar må bättre händer nåt och man hamnar på ruta ett igen vilket tär fruktansvärt mycket på en.. men det gäller att kämpa och inte ge upp! Hoppas att du slipper helvetet snart och blir frisk<3

Det är alltid lika svårt att veta vad man ska säga när blir så.
Man vill ju alltid komma med något fint och stöttande som gör att det i alla fall blir ett leende på läpparna för en sekund eller liknande .
Och även om vi inte känner varandra så bra så vill jag i alla fall att du ska veta att du tycker att du är en underbar människa och jag vet att jag är verkligen inte den enda som tycker det :)

Vi är många som stöttar dig och gör allt för att backa upp dig om det händer något <3

Du är så jävla snygg!!! :D

men alltså, *läste nyss igenom alla kommentarer*
Det är svårt att prata, man vill liksom inte lägga över sina problem på andra, man vill inte heller att folk ska tycka synd om en, och sedan är det rätt svårt att hitta någon som faktiskt orkar lyssna......
Jag kan inte säga att jag vet hur du har det, för ingen upplever saker på samma sätt, men jag kan förstå att du tycker att det är helt hemskt, jag sitter och mår skit över att jag inte kan hjälpa min kusin som har brutal ångest (han är 6 år gammal). Och det är liksom hjälplösheten som gör att man mår dåligt i den situationen. Jag förstår inte alls egentligen hur det är att förlora någon som man brytt sig om massor, den enda i min närhet som dött är min granne, som inte har varit en så stor del av mitt liv sedan jag var liten, men han fanns liksom alltid där och nu finns han inte längre, och jag tyckte det var hemskt, så jag har lite svårt att helt och hållet sätta mig in i din situation där, men man får försöka jobba på det och liksom komma ihåg allt bra som man ändå faktiskt har hunnit göra med personen i fråga.
Du får helt enkelt fortsätta jobba på att ständigt bli bättre, faktiskt äta när du är hungrig för att sakta bygga upp hungern igen. Att inte vara sugen på godis kan iofs vara rätt hälsosamt..... men alltså, på något sätt känns det som om jag bara svammlar, men du kanske förstår en liten del av det? ^^'

Jag har också haft sådär, till och från, väldigt länge.
Ibland kändes det som jag aldrig ville upp igen, till ytan, till livet. Livet är inte lätt, det har sina nedgångar, vissa djupare än andra.
Var stark, du kommer ta dig igenom det här!

:( du ska se att det blir bra... efter regn kommer alltid solsken :) mitt väder börjar ju ifall klarna upp känns det som :) har inte vart så här glad som jag vart dom senast på dagarna på väldigt länge <3