April
Thursday 14 August 2008 photo 1/1
|
(en tragisk bild till en tragisk text.)
ALLA, som känner mig, eller undrar vad som händer och kommer
hända med mig en tid framåt bör läsa den här texten, very important.
som ganska många av de jag känner vet, så har jag tinnitus. den vart
inte så farlig. ett litet brus som jag efter ett tag lärde mig hantera och
filtrera bort, jag tänkte inte på den ens. den 3 augusti blev den värre.
hela mitt liv vände tvärt, jag sov kanske 6 timmar de första 4 dygnen, och
då hade jag även min pojkvän här + att min mamma var bortrest. det
var många kämpiga dagar, med tusen olika känslor av hjälplöshet.
jag har nog inte riktigt än förstått och tagit in att jag har en hörselskada
för livet, vid 16 års ålder. jag har inte förstått och tagit in att jag aldrig
mer kommer få ha en tyst stund, att det alltid kommer finnas ett evigt
kling i mina öron. oron över skolstarten kom snabbt, hur ska jag klara
av det här? hur ska jag kunna koncentrera mig? jag tackar någon högre
makt att jag valde john bauer som är en liten skola och inte rönnowska
eller rönne som båda är två stora gymnasieskolor.
det som är hemskast är att jag inte vet när jag kommer vara redo att
träffa min pojkvän igen. jag känner verkligen nu hur beroende jag är av
honom, och att inte kunna träffa honom och sova tätt intill honom med ro
bara för att jag har tinnitus, knäcker mig gång på gång. jag kan inte ens
somna själv med ro, ibland får jag dra upp min mamma klockan 5 på
morgonen så att hon kan kraffsa runt i min hårbotten bara för att jag ska
få annat att tänka på och få lite sömn.
jag har aldrig varit såhär olycklig, jag har aldrig gråtit såhär mycket. jag
är så jävla förtvivlad. jag, mamma och mormor försöker göra allt som
går, men det är inte så lätt då det ju faktiskt inte finns något botemedel
mot tinnitus, bara lindring. jag käkar kosttillskott för 235 kronor i
månaden, jag har börjat gå på massage och ska troligen börja gå på
ackupunktur också, något jag fasar för, men jag är desperat. jag har tid
på öron/näsa/hals-klinkien den 11 september, jag hoppas doktorn kan
ta sig en titt på mina trumhinnor, det är något krux med den högra i alla
fall. men jag fasar så för deras nonchalans, "det är något hon får lära sig
att leva med" sa en sköterska i telefonen, lätt för henne att säga liksom.
allting blir en smula bättre för var dag, jag lyckas sysselsätta mig. det är
kanske lite synd att jag numera bara har en vän irl, men det går absolut
an, hon är bäst. men på kvällarna och nätterna kommer ångesten och
paniken och inte minst gråten. om jag har tur somnar jag någon gång
mellan 4 och 6 på morgonen och sover till 1 på dagen.
jag har inte alltid öst på med musik i öronen, det finns folk som är värre.
men jag har dåliga öron i släkten, dock aldrig någon som drabbats av
tinnitus, men många öroninflammationer, och det var så jag fick skadan.
Jag hoppas ni förstår att jag inte kommer vara någon solstråle 24/7 och
att jag kan vara sur och snäsa åt folk, och att irl be er hålla käften eller
inte föra så mycket ljud omkring er, endast för att jag värnar om mina
öron, jag vet inte om jag skulle klara av att det blev värre än vad det är.
den sista timo räisänen-spelningen kommer inte bli av, och jag kommer
inte att vistas i göteborg på ett tag. endast i byn jag bor i och i ängelholm.
jag vill inte att ni ska skriva "ååh, stackars deeej!" men jag skulle
uppskatta att ni bekräftar att ni läst och att ni förstår. också hoppas jag
att ni tar hand om era öron bara precis lite bättre efter detta.
ALLA, som känner mig, eller undrar vad som händer och kommer
hända med mig en tid framåt bör läsa den här texten, very important.
som ganska många av de jag känner vet, så har jag tinnitus. den vart
inte så farlig. ett litet brus som jag efter ett tag lärde mig hantera och
filtrera bort, jag tänkte inte på den ens. den 3 augusti blev den värre.
hela mitt liv vände tvärt, jag sov kanske 6 timmar de första 4 dygnen, och
då hade jag även min pojkvän här + att min mamma var bortrest. det
var många kämpiga dagar, med tusen olika känslor av hjälplöshet.
jag har nog inte riktigt än förstått och tagit in att jag har en hörselskada
för livet, vid 16 års ålder. jag har inte förstått och tagit in att jag aldrig
mer kommer få ha en tyst stund, att det alltid kommer finnas ett evigt
kling i mina öron. oron över skolstarten kom snabbt, hur ska jag klara
av det här? hur ska jag kunna koncentrera mig? jag tackar någon högre
makt att jag valde john bauer som är en liten skola och inte rönnowska
eller rönne som båda är två stora gymnasieskolor.
det som är hemskast är att jag inte vet när jag kommer vara redo att
träffa min pojkvän igen. jag känner verkligen nu hur beroende jag är av
honom, och att inte kunna träffa honom och sova tätt intill honom med ro
bara för att jag har tinnitus, knäcker mig gång på gång. jag kan inte ens
somna själv med ro, ibland får jag dra upp min mamma klockan 5 på
morgonen så att hon kan kraffsa runt i min hårbotten bara för att jag ska
få annat att tänka på och få lite sömn.
jag har aldrig varit såhär olycklig, jag har aldrig gråtit såhär mycket. jag
är så jävla förtvivlad. jag, mamma och mormor försöker göra allt som
går, men det är inte så lätt då det ju faktiskt inte finns något botemedel
mot tinnitus, bara lindring. jag käkar kosttillskott för 235 kronor i
månaden, jag har börjat gå på massage och ska troligen börja gå på
ackupunktur också, något jag fasar för, men jag är desperat. jag har tid
på öron/näsa/hals-klinkien den 11 september, jag hoppas doktorn kan
ta sig en titt på mina trumhinnor, det är något krux med den högra i alla
fall. men jag fasar så för deras nonchalans, "det är något hon får lära sig
att leva med" sa en sköterska i telefonen, lätt för henne att säga liksom.
allting blir en smula bättre för var dag, jag lyckas sysselsätta mig. det är
kanske lite synd att jag numera bara har en vän irl, men det går absolut
an, hon är bäst. men på kvällarna och nätterna kommer ångesten och
paniken och inte minst gråten. om jag har tur somnar jag någon gång
mellan 4 och 6 på morgonen och sover till 1 på dagen.
jag har inte alltid öst på med musik i öronen, det finns folk som är värre.
men jag har dåliga öron i släkten, dock aldrig någon som drabbats av
tinnitus, men många öroninflammationer, och det var så jag fick skadan.
Jag hoppas ni förstår att jag inte kommer vara någon solstråle 24/7 och
att jag kan vara sur och snäsa åt folk, och att irl be er hålla käften eller
inte föra så mycket ljud omkring er, endast för att jag värnar om mina
öron, jag vet inte om jag skulle klara av att det blev värre än vad det är.
den sista timo räisänen-spelningen kommer inte bli av, och jag kommer
inte att vistas i göteborg på ett tag. endast i byn jag bor i och i ängelholm.
jag vill inte att ni ska skriva "ååh, stackars deeej!" men jag skulle
uppskatta att ni bekräftar att ni läst och att ni förstår. också hoppas jag
att ni tar hand om era öron bara precis lite bättre efter detta.
verkar apa jobbigt...
ska börja ta hand om mina öron lite bättre ( kanske sänka volymen på min mp3...) usch och återigen bajs på tinnitus!
hoppas iaf att du har det bäst i övrigt för det förtjänar du! <3
var stark! <3
du ville inte att man skulle skriva "ååh, stackars deeej!" men då skriver jag väl: stackars dig då. hahah, nej men faktiskt så tkr jag synd om dig;/ jag vet inte hur det är att ha det, så kan nog inte förstå hur jobbigt det är.
aja, vet inte vad man ska skriva. kan ju inte direkt skriva hoppas det blir bättre? fast ändå så kan jag ju det, för hoppas det blir bättre så att du kan koncentrera dig på annat och sådär. liksom försöka koppla bort ljuden ändå på nåt sätt? aja. tkr synd om dig iaf:(
Så du, håll hoppet uppe =)
älskar dig <3
lider med dig<3
102 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/discosadness/252721132/
Visa toppen
Show footer