Saturday 4 July 2009 photo 1/2
|
Alla föreställningar gick dock inte riktigt som planerat. Inför en av våra första spelningar i Tampa hade vi köpt en gigantisk burk fylld med runt femhundra gräshoppor. Jag hade tänkt täcka mig själv med gräshopporna en bit in i föreställningen, men när jag öppnade burken under konserten hade alla gräshoppor dött. Stanken var något av det värsta jag någonsin känt och doften satt kvar längre på mina fingrar än lukten från Tina Potts fitta hade gjort. Jag kräktes reflexmässigt och som en kedjereaktion gjorde även ett halvt dussin i publiken det, inklusive vår blivande basist Jeordie White. Så trots att jag i början av konserten inte hade haft ett färdigt uttänkt budskap, så blev det ändå till ett slut: Äckel är smittsamt.
Djurrätsaktivisterna var ständigt på oss (och det är de än idag) men i själva verket har vi, bortsätt från olyckshändelsen med gräshopporna, aldrig dödat några djur på scen - bara konstgjorda djur. Under en av våra lekfulla perioder var vi inne på tecknat och ägnade säkert en vecka åt att bygga en enorm ko i naturlig storlek, av papier maché och ståltråd. Som en korsning av Kalle och Chokladfabriken, Apocalypse Now och något ur min farfars djursextidning, stack jag in min arm i röven på kon och hivade ut en liters chokladsås över publiken. Alltmedan Pogo spelade upp
marlon Brandons samplade röst från filmen Sista tangon i Paris: "Until you go right up in to the ass of death, right up in his ass, do try find the womb of fear. And then maybe..." för att driva lite mer med djurrätsaktivisterna skaffade vi senare mekaniska leksakskatter och grisar som rörde sig i takt med ljud. Vi stoppade ner leksakerna i soppåsar fyllda med inälvor och hängde dem över scenen. När musiken satte i gång började leksaksdjuren röra sig krampartat och verklighetstroget tills de sprättat upp påsarna och sörjan föll ner. Aktivisterna var övertygade om att vi hade plågat djur. Sanningen var att den enda grymhet vi begått var mot aktivisterna själva.
Djurrätsaktivisterna var ständigt på oss (och det är de än idag) men i själva verket har vi, bortsätt från olyckshändelsen med gräshopporna, aldrig dödat några djur på scen - bara konstgjorda djur. Under en av våra lekfulla perioder var vi inne på tecknat och ägnade säkert en vecka åt att bygga en enorm ko i naturlig storlek, av papier maché och ståltråd. Som en korsning av Kalle och Chokladfabriken, Apocalypse Now och något ur min farfars djursextidning, stack jag in min arm i röven på kon och hivade ut en liters chokladsås över publiken. Alltmedan Pogo spelade upp
marlon Brandons samplade röst från filmen Sista tangon i Paris: "Until you go right up in to the ass of death, right up in his ass, do try find the womb of fear. And then maybe..." för att driva lite mer med djurrätsaktivisterna skaffade vi senare mekaniska leksakskatter och grisar som rörde sig i takt med ljud. Vi stoppade ner leksakerna i soppåsar fyllda med inälvor och hängde dem över scenen. När musiken satte i gång började leksaksdjuren röra sig krampartat och verklighetstroget tills de sprättat upp påsarna och sörjan föll ner. Aktivisterna var övertygade om att vi hade plågat djur. Sanningen var att den enda grymhet vi begått var mot aktivisterna själva.
Comment the photo
<3
Den är så obeskrivligt bra.
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/diabocial/387327412/