mars
tisdag 9 december 2008 bild 2/11
|
URSÄKTA BILDEN, MEN SÅNT DÄR TOKHUMÖR VA JAG PÅ JOHAN VID BUSSEN IMORSE!
Det är mycket som jag saknar, som alltid har funnits där.
Jag vill ha tillbaka samma gamla Calle, han med stora muskler, vältränad, kondis, pigga uteritter, och världens bästa ponny. Även fast han hade sina idèr så var han jävligt bra, han gick dom högsta klasserna och hoppa med mycke vilja. Hans skada i ryggen va helt oförklarlig, hur kunde han kämpa så förbaskat & ha en sån sjukdom? Han var smal, inte tjock och helt ovältränad som han står nu. Nu är han som en skogsmulle, & helt ouppfostrad. Hur kan de gått så långt? Jag försöker tycker jag, jag har försökt så mycket jag kan, men sen jag flyttat så har de inte varit samma häst på träningarna. Han är seg, trött och tråkig. Jag har tänkt, han har blivit äldre osv. Men ändå, när jag rider ut ibland så är han som förut. Det är något konstigt där! Men jag tycker jag försöker hålla han i trimm, jobba och rida långra ridturer. Men de funkar inte längre, varför? Han är den jag har växt upp med, eller växt och växt upp med, de är han som har gjort mig till den människan jag är. Om man tänker efter, hur jag har kämpat med den där satans hästkraken! Han gick inte en meter från gården, & inte framåt på ridbanan heller, där tackar jag fam. Hillblom's att jag har haft dem. Men de är en känsla när jag var där, då va han topp fin och så. Men jag tyckte ja red så lite då, men han kanske fick rätt träning av mig då? Amanda hade jag alltid som hjälpte mig, & anne. Emelie hjälpte mig oxå mycket. Jag lärde mig mycket av och rida på deras hästar oxå, de gjorde mig till en mycket bättre ryttare. Jag saknar allt som jag hade där, snart är det 2 år sen jag flyttade från er. & jag saknar er lika mycket som den dagen jag flyttade, jag grät sånadär krokodiltårar verkligen! När jag gick ut till ridbanan till anne & emelie och skulle säga hejdå. Då brast hela jag, & för varenda gång jag träffar er och när calle är med när ni hälsar på honom så får jag rysningar i hela kroppen och tårarna bara forsar ner för kinderna som om de va den där dagen för två år sen. Ni berör mig så mycket! & varenda gång när calle ser någon häst av era som han känner igen, då verkligen spetsar han fram öronen & rusar fram till den. Då berör de mig ännu mer! de är så mycket.
Jag känner att nu när han får skor på fötterna igen och blir bra i benet så ska jag komma igen, träna upp han på lovet & sen blir det träning på torsdagar efter jul-lovet somvanligt igen. Hoppas han orkar! & jag framförallt. <3
jag vill göra't, men jag vill inte svika dig katarina. vi har så roligt ihop!
Det är mycket som jag saknar, som alltid har funnits där.
Jag vill ha tillbaka samma gamla Calle, han med stora muskler, vältränad, kondis, pigga uteritter, och världens bästa ponny. Även fast han hade sina idèr så var han jävligt bra, han gick dom högsta klasserna och hoppa med mycke vilja. Hans skada i ryggen va helt oförklarlig, hur kunde han kämpa så förbaskat & ha en sån sjukdom? Han var smal, inte tjock och helt ovältränad som han står nu. Nu är han som en skogsmulle, & helt ouppfostrad. Hur kan de gått så långt? Jag försöker tycker jag, jag har försökt så mycket jag kan, men sen jag flyttat så har de inte varit samma häst på träningarna. Han är seg, trött och tråkig. Jag har tänkt, han har blivit äldre osv. Men ändå, när jag rider ut ibland så är han som förut. Det är något konstigt där! Men jag tycker jag försöker hålla han i trimm, jobba och rida långra ridturer. Men de funkar inte längre, varför? Han är den jag har växt upp med, eller växt och växt upp med, de är han som har gjort mig till den människan jag är. Om man tänker efter, hur jag har kämpat med den där satans hästkraken! Han gick inte en meter från gården, & inte framåt på ridbanan heller, där tackar jag fam. Hillblom's att jag har haft dem. Men de är en känsla när jag var där, då va han topp fin och så. Men jag tyckte ja red så lite då, men han kanske fick rätt träning av mig då? Amanda hade jag alltid som hjälpte mig, & anne. Emelie hjälpte mig oxå mycket. Jag lärde mig mycket av och rida på deras hästar oxå, de gjorde mig till en mycket bättre ryttare. Jag saknar allt som jag hade där, snart är det 2 år sen jag flyttade från er. & jag saknar er lika mycket som den dagen jag flyttade, jag grät sånadär krokodiltårar verkligen! När jag gick ut till ridbanan till anne & emelie och skulle säga hejdå. Då brast hela jag, & för varenda gång jag träffar er och när calle är med när ni hälsar på honom så får jag rysningar i hela kroppen och tårarna bara forsar ner för kinderna som om de va den där dagen för två år sen. Ni berör mig så mycket! & varenda gång när calle ser någon häst av era som han känner igen, då verkligen spetsar han fram öronen & rusar fram till den. Då berör de mig ännu mer! de är så mycket.
Jag känner att nu när han får skor på fötterna igen och blir bra i benet så ska jag komma igen, träna upp han på lovet & sen blir det träning på torsdagar efter jul-lovet somvanligt igen. Hoppas han orkar! & jag framförallt. <3
jag vill göra't, men jag vill inte svika dig katarina. vi har så roligt ihop!
Kommentera bilden
11 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/dickan/304866164/
Visa toppen
Visa sidfoten