April
Sunday 30 December 2012 photo 1/1
|
Change
Trots att det gått snart fem hela månader från en av de mest underbara veckorna i mitt liv vill jag bara tillbaka. Till dig. Till minnena. Ja till allt helt enkelt.
Det var under en intensiv träningsvecka då vi i stort sett levde på varandra och spenderade nästintill hela dagar på samma ställe som vi på något vis fattade tycke för varandra. Men det var först bland de sista dagarna som det hände något på riktigt. Näst sista kvällen låg vi bara i varandras närhet och hade det inte varit för min blyghet, men även din(?) så hade det hänt något redan då. Dagen efter visste jag att något var förändrat, att något väntade, men jag visste inte att det som komma skall skulle sätta så djupa spår inom mig. Att jag fem månader senare fortfarande skulle längta tillbaka, samtidigt som jag längtar efter dig. Vilket jag gjort i perioder till och från, men inte minst nu efter jul, då vi först sms’ade lite löst innan du till sist klämmer ur dig att du fortfarande saknar mig.
Det gör så ont att veta att vi troligtvis aldrig kommer ses igen. Att vi bara fick uppleva en del av varandra under en alldeles för kort period. Att vi skulle gå skilda vägar, enbart på grund av ett avstånd rent geografiskt. För båda ville träffas igen. Men ingen kunde. Omständigheterna tog över och efter några veckor tog vi till sist en paus. Över telefon. Gråtandes.
Det känns konstig att veta att något så litet, kan sätta så stora spår inom en. Att någon som man bara träffat i en vecka fortfarande finns etsad kvar på näthinnan. Det känns patetiskt, men ändå äkta.
Skulle göra allt för att träffa dig igen. Gör allt för att få dig att "bo i närheten", från att ändra vissa delar och sedan pussla ihop allt. Men det går inte. Så det enda jag kan göra är att tänka tillbaka på det lilla vi fick uppleva tillsammans och sedan fundera på om vi hade kunnat bli något mer? Med andra ord, kan bara leva i ovissheten om hur allt hade slutat…
Annons
Visa toppen
Show footer