LÄs!

Hej min vän,

Jag undrar om du hör mig,

Jag vet i alla fall att du ser mig,

Tack för att du kommit hit,

Tack för att du bidrar till denna verksamheten,

Jag behöver prata med dig!

Jag vet att denna dag är speciell för dig,

Du har kommit för att se mig, en livs levande späckhuggare!

Jag hoppar högt och gör roliga trick,

Allt för att få dig att skratta,

Jag lyckas, men din nyfikenhet går inte att mätta,

Du smyger ner i källaren trots att det är förbjudet för åskådare att vistas där,

Det är nu jag tar tillfället i akt,

Jag, måste få min röst hörd!

Du iaktar mig med häpnadsväckande blickar,

Aldrig hade du kunnat tro att jag skulle vara så här stor och så;

Levande

Plötsligt ser du mig som en livs levande varelse och inte en underhållande maskin,

Jag är ju precis som du, jag andas med lungor och även jag har känslor,

Skillnaden är att du bestämmer över ditt eget liv,

Jag lever ett liv som någon har valt åt mig,

Frihet är något som alla borde ha rätt till,

Du kan ta det för givet,

Låt mig berätta för dig hur jag hamnade i denna lilla bassäng,

Mina första minnen tar mig tillbaka till havet; mitt hem

Jag levde tillsammans i en flock bestående av nära tjugo späckhuggare,

Där fanns bland annat min mor, min far, mina kusiner och syskon,

Vi levde ett bekymmerlöst liv och jagade ofta sill nära kusterna,

Det är svårt för mig att minnas hur jag kom hit,

Jag har varit här allt för länge och mina barndomsminnen börjar dö ut,

Dagen då min frihet berövades var den hemskaste dagen av mitt liv,

Två stora båtar fann min familj i en vik där vi jagade,

De hade nät med sig, stora nät som lades ut för att hindra oss från att försvinna,

Allt gick så snabbt och innan jag visste vad som höll på att hända var jag fångad,

Bara jag, min familj jagades iväg,

De försökte kalla på mig, men jag kunde inte ta mig bort från näten,

Det var sista gången jag någonsin såg min familj, och jag kan höra deras rop på mig än idag.

Vet du hur det känns att leva så här?

Nej, det är klart du inte gör.

Och jag önskar att du aldrig någonsin får uppleva det jag gått igenom,

Att du aldrig ska behöva plågas av minnen från ett vackert liv du en gång haft,

Att du aldrig ska tvingas till något du avskyr i resten av ditt liv.

Mina skötare är snälla och gör sitt bästa för att jag ska må bra,

Samtidigt förväntar de sig att jag ska göra mitt bästa,

Allt för att pengarna ska rulla in och gå med stor vinst,

Allt för att hålla mig kvar i detta fängelse.

Ni människor är en förunderlig art,

Ni betalar stora pengar för att få skratta en liten stund,

Så kom och se mig hoppa, jag kan få era miner likna en regnbåge upp och ner,

För ju mer ni skrattar och ler,

Inom mig gråter jag desto mer,

Låt mig nu fråga dig, är det underhållning att veta att jag lider för att få dig skratta?

Människor kan skratta åt många saker och ting,

Varför ska vi djur användas på märkliga och lidelsefulla sätt för ert behov av rik underhållning?

Tänk om vi djur hade röster,

Då skulle vi har mycket att säga till om,

Vi skulle inte begära mycket,

Bara rätten att leva,

Leva ett liv i frihet, med våra fränder,

Något som ni alltid tar för givet,

Ni satte mig i en bassäng tillsammans med annan späckhuggare,

Vi förstår varandra inte,

Tänkte ni inte på att varenda späckhuggarflock har sitt egna språk som är helt främmande för andra?

Det enda jag hör idag är åskådarnas applåder och min späckhuggare väns gråtande på nätterna,

Jag ropar, jag skriker, men ingen förstår mig och ingen svarar,

Vi lider tillsammans, för samma oändliga smärta känner vi båda,

Ingen frågade mig någonsin om jag ville hamna här,

Jag var och är en del av ett företag,

Och för att ett företag ska gå runt krävs det att personalen är frisk och kan leverera,

Den enda anledningen till att jag finns här är för en människa ville tjäna stora pengar på ett enkelt sätt,

Med en tjock plånbok lyckades människan få sin vilja igenom och här är jag nu,

Ett redskap för människans hunger efter pengar,

Har dessa människor som satt mig här någonsin hört ett hjärta slå?

Vi späckhuggare och marina däggdjur i fångenskap lever ett farligt liv innanför dessa väggar,

Vi överlever oftast inte tonåren,

I haven kan vi bli upp till 80 år gamla,

Det värsta är att det finns inget vi kan göra åt det,

Ibland vill vi inte heller eftersom detta är inte att leva,

Varje andetag vi tar är en frivillig handling,

När vi inte orkar längre kan vi helt enkelt bara strunta i att simma upp mot ytan,

Så tänk på det när de marina parkerna förklarar ett marint däggdjurs plötsliga död!

Dåligt rykte ger dålig publicitet, och då kommer inga besökare,

Ni har inte tillgång tillvårajournaler, de blev statens privata egendom den dag de insåg attfleroch fler dödsfall inträffade av okänd anledning,

Stress och magsår drabbar oss allt för jämnan,

Vissa klarar inte pressen,

Vissa av oss simmar aldrig upp till ytan igen.

I våra liv i havet kände vi glädje som inte kunde mätas i ord,

Ni tog all glädje ifrån oss den dagen ni satte oss i en bassäng,

En ljus strimma i mörkret tänder hoppet,

Ett liv innanför betongväggar i ljusblått släcker möjligheterna,

Min framtid är mörk,

Djurrättsaktivister gör sitt bästa för att låta oss få återvända till havet,

De vill ge oss en chans att leva igen,

Men det är för dyrt att ge oss en chans till,

De marina parkerna förlorar pengar,

De kommer med ursäkter:

Det är farligt för valar och delfiner att vistas i haven då så mycket illegal valfångst förekommer!

Eller så anser de att vi absolut inte kan anpassa oss till det liv vi en gång haft,

Hur kan vi glömma något som var det dyrbaraste, vackraste och enklaste vi någonsin känt till?

Vi föds med våra tecken, liksom du med dina, du föds med dina instinkter, det gör vi också,

Instinkt går inte att träna bort, de kan få oss hoppa, de kan få oss göra volter,

De kan aldrig få oss glömma det liv som vi en gång levt och uppskattat,

Jag är hellre jagad och fri än fast i ett evigt trångt rum som jag är idag,

I havet kan jag gömma mig,

I havet har jag en chans,

En dag kanske vi möts igen, du och jag.

Kanske förstod du mig, du gjorde någonting åt det?

Vi kanske möts i havet, mitt hem.

Jag kan visa dig mitt liv och hur tacksam jag är för det du gjort,

Jag är tillsammans med min familj igen,

Du åker i en båt tillsammans med din,

Du tittar in i en kikare och inser att jag fick tillbaka min framtid.

Tack vare dig och dina anhängare.

MEN,

Det finns ingen utväg för mig om inte DU gör något nu.

Hjälp mig, besök inte marina djurparker!

Sprid detta budskapet vidare. För mer info om vad du kan göra ochmerfakta, maila. Detta har jag skrivit själv, så du får hemsktgärnakopiera detta och sprida vidare.

Annons

The photo has no tags

July 2010