Slutde supertidigt idag, gillas av alla byggare;)

blir ju inte sämre med sovmorgon imorgon heller, livet är skönt.

 

ikväll blir det innebandy match och sen kolla på när Barca vinner årets försrta CL match:)

I slutet av 1800-talat kunde städernas kök variera från stora borgarkök med plats för tjänstefolk till små matlagningshörn med vedspis och vattentappställe på bakgården. På Hemutställningen 1917 på Liljevalchs i Stockholm visade arkitekten Uno Åhrén och Gunnar Asplund ett radikalt nytänkande gällande kökets utformning. De demonstrerade att även ett enkelt kök i en arbetarbostad kunde vara lättarbetat och samtidigt en del av bostaden, ett så kallat "bostadskök", ett kök som var samtidigt vardagsrum och sovrum för alla familjemedlemmar.



Genom den ökande bostadsproduktionen på 1930-, och 1940-talen blev det nödvändigt att planera köket som en effektiv arbetsplats. Men städernas kök planerades på 1920-talet och senare uteslutande av manliga arkitekter. 1922 hade Sverige bara två kvinnliga arkitekter.[1] En av de första kvinnorna som började köksplaneringen på allvar var Sara Reuterskiöld. Till utställningen Bygge och Bo 1924 i Stockholm visade hon ett genomtänkt och funktionellt lägenhetskök. Som förebild hade hon Frankfurter Küche som var ritat av den österrikiske arkitekten Margarete Schütte-Lihotzky. Frankfurter Küche räknas som föregångare till alla moderna kök och kallades på sin tid “en makalös uppfinning".[1]



Reuterskiöld menade att köksplaneringen kom för sent in i husens planerings- och byggprocessen. När läget för alla rör, fönster, dörrar, spisar, skorstenar och liknande var bestämt var det i regel för sent att planera ett optimalt kök. Så det var inte konstigt att köken bestod av en mängd kompromisser och dåliga lösningar, eftersom arkitekterna varken kunde eller ville ändra på planlösningen. [1]



1930-talets funkiskök [redigera]

Funkis-kök från 1930-talet med marmorbänk och specerihylla, matplatsen i bakgrunden



En organisation som var tidigt ute med planerade kök och standardiserade köksinredningar var HSB. På 1920-talet var de först med att tillverka kökssnickerier i fabrik. År 1938 kom de till och med färdiglackerade till byggplatsen.[2] Under 1930-talet presenterades “mönsterkök" från olika håll, men det fanns ingen enhetlig måttstandard.



På Stockholmsutställningen 1930 visades ett antal framtida funkis-kök. Även de var planerade av manliga arkitekter som Sven Markelius och Gunnar Asplund. I deras ögon skulle köket huvudsakligen användas till att värma industriellt producerat mat. Kvinnan skulle ut i arbetslivet och hade inte längre tid att laga mat. Markelius talade sig även varm för så kallade kollektivhus, där man åt gemensamt i en matsal eller beställde maten från ett storkök i huset via en liten mathiss till sin bostad. Det fanns även en teori om att köket var en så farlig arbetsplats, att rummet skulle göras så litet att barn inte fick plats där.[3]



Utställningens kök blev därför mycket små och kallades “sekundärkök" (industriköket var “primärköket"). “Sekundärköket" hade en liten diskbänk av förzinkad plåt eller av marmor och en gasspis samt några förvaringsskåp.[3] Kritiken blev hård, särskild från hemmafruar. Men kritiken och den följande debatten förde med sig att man startade mer systematiska studier kring köksarbetet och köksutformningen.[4]



1940-talets första köksstandard [redigera]

Hemmets Forskningsinstitut testar kök och köksarbete, 1950

Förflyttningsdiagram



Till en början platsbyggdes köksinredningarna av snickare med lösvirke. Den metoden blev dock för tidsödande i en stor bostadsproduktion som satt igång under 1940-talen i Sverige. Utöver HSB tillämpade även andra byggföretag någon form av serieproduktion av kökssnickerier, dock utan gemensam standard. Det blev rationellt och ekonomisk att standardisera byggnadsdelar som trappor, badrum samt snickerier för kök och andra rum. Det var även önskvärd att produkter från olika tillverkare skulle passa ihop. Så utarbetades den första standard för svenska kökssnickerier i mitten av 1940-talet. Grunden var en bostadsutredning som utfördes av dåvarande Hemmets Forskningsinstitut på initiativ av Svenska Slöjdföreningen (numera Svensk Form) och Svenska arkitekters riksförbund (numera Sveriges Arkitekter).



I ett omfattande forskningsprojekt om boendet studerades även kökets utformning och arbetet i köket. Undersökningar hade visat att en hemmafru gick över sju kilometer i hemmet dagligen [5] och nu skulle det utredas om bostaden och köket kunde utformas effektivare. Detta gjordes mycket seriöst och vetenskapligt i både testlaboratoriet och på fältet. Det mättes och antecknades, exempelvis vilka sträckor som hemmafrun gick i köket. Hur ofta sträckte hon sig och hur ofta böjde hon sig? Kunde hon ställa ner en het kastrull i närheten av spisen? Fanns sittplats vid arbetsbänken? Var fanns diskhon i förhållande till spisen? Hur hög bör en arbetsskiva vara och hur lång? På ett diagram visades frekvensen av olika förflyttningar i köket, högst mellan vatten och spis, lägst mellan speceriskåp och jäsningsplats.

Sveriges första köksstandard 1950, några exempel på vägg- och bänkskåp



Det praktiska resultatet av undersökningen blev några mönsterkök som visades på Svensk Byggtjänst tillsammans med byggritningar och råd. 1948 framlades ett förslag till måttstandard för köks- och skåpsnickerier som sedan 1950 blev den första svenska köksstandarden.[2] Standardiseringskommissionen utarbetade informationsblad, där man visade bland annat hur skåpen skulle placeras, hur lång disk- respektive arbetsbänken skulle vara och att den viktigaste arbetsytan fanns mellan vask och spis, den skulle tilltas rejält. Snickerierna utfördes med standardmått, nära dagens standard. Före 1950 fanns även ett alternativ till bänkdjupet med 55 cm som nu bestämdes till 60 cm.



År 1962 kom en revidering av 1950-års standard som innebar en förenkling av antalet varianter och anpassning till bland annat större kylskåp och friare rördragning under diskbänken. Bänkskåp hette SA, väggskåp SB och högskåp SC. På standardiseringsspråk betecknades exempelvis ett 40 cm bänkskåp som SA4 (SIS 83 41 08), ett 60 cm brett väggskåp som SB1 (SIS 83 41 14) och ett 60 cm brett skafferiskåp som SC1 (SIS 83 41 17). En utdragsskiva med glidlist hette SU11 (SIS 83 42 08). Väggskåpen var högre än idag och förlängdes med passbitar till rummets tak. Man ville inta ha en “dammhylla". För bänkhöjden angavs två alternativ, 85 cm och 90 cm, där 90 cm främst var avsedd för diskbänkar. Allt var dokumenterat med typritningar och kvalitetskrav in i minsta detalj.[6]



Likriktningen var praktisk för nu kunde man kombinera skåpsnickerier från olika producenter och allt passade ihop. Chefen för Statens planverk Lennart Holm menade “hellre 1000 lägenheter efter en genomarbetad oklanderlig plan än 50 efter 20 olika planer".[7] Men likriktningen fann inte bara anhängare, pressen menade att det “goda hantverket" kom i fara och att nyskapandet av snickerier som avvek från standaren skulle hämmas.[2]



Miljonprogrammets standardkök [redigera]

Typiskt badrum och kök i miljonprogrammet från 1968



För miljonprogrammets krav på produktion av en miljon lägenheter under en tidsperiod från 1965 till 1976 passade standardiserade kökssnickerier och typritningar för kök utmärkt. Det skulle produceras en miljon nya kök på tio år!

Typiskt kök i miljonprogrammet från 1968



Med stöd från den statliga byggnadslånebyrån försökte man även garantera kvaliteten på de bostäder som skulle byggas. Villkoren var utformade så att de förmånliga lånen endast gavs till byggnader som uppfyllde fastställda normer för standard i fråga om utrustning och storlek, det gällde båda privata som kommunala byggherrar. Villkoren fanns beskrivna i normsamlingen God bostad som Bostadsstyrelsen gav ut mellan åren 1964 och 1976. I den behandlades varje del av bostaden, allt från måttregler för rumsytor till hygienutrymmen, standard för skåp till garderober och kök samt arbetsytor i köket.[8] År 1980 inarbetades dessa normer i Svensk byggnorm SBN 80, kapitel 71.



År 1970 antog SIS en ny standard för kökssnickerier som var en vidareutveckling av 1962 års standard. Miljonprogrammets byggnader tillverkades huvudsakligen industriellt med betongelement och en grundmodul på 6M (60 cm). I denna grundmodul passade lägenheter, rum och även snickerierna. Grundmodulen 60 x 60 cm gick igen även i vitvarorna och gör det fortfarande idag. Arbetsbänkhöjden fastställdes till 90 cm inklusive en 15 cm hög sparksockel. Till väggskåpen fanns ett alternativ som kallades “kontinental höjd". Det var ett mått efter europeisk förebild och innebar att väggskåpen inte längre anslöts till rummets tak utan maximalhöjden för alla snickerier skulle vara 210 cm, lika hög som en normal innerdörr. Nu började man även sälja svenska standardkök i utlandet.



Svenska standardköket och utlandet [redigera]



De flesta europeiska länder saknade motsvarighet till den svenska köksstandarden. Att diskbänk, arbetsskiva och spis är på samma höjd och djup samt utan spalter och glapp emellan är fortfarande ovanlig i många utländska kök. Att man flyttar med sitt kök till en ny lägenhet är däremot ganska vanligt.[9]



Ett företag som lanserade det svenska köket i stor skala utomlands var och är Ikea. I Ikeas katalog från 1971 presenterades “Pax"-köket. Beteckningarna SA, SB, SC för olika skåpvarianter hade övertagits från SIS och i beskrivningstexten sades att “Pax tillverkas av en välkänd svensk fabrik. Delarna är måttanpassade till svensk standard“. Ett 40 cm brett bänkskåp med fem utdragslådor hade beteckning "Pax SA 1" och kostade 89:00 kronor inkl. 11,11% moms. Skåpet var färdigmonterat men man fick måla lådornas front själv.[10] Idag är Ikea-köken ett stort produktområde för företaget. Ikea-köken stod 2004 för 9% av företagets världsomsättning, i vissa länder upp till 15%.[9]



Dagens standard [redigera]



År 1997 ersattes den svenska köksstandarden med den europeiska EN-standarden (SS-EN för Sverige). Den skall främst garantera säkerhet och hållfasthet, inte köksskåpens utseende eller användbarhet.[11] Senaste EN-standard för möbler i hemmiljö och kök gällande säkerhetskrav och provningsmetoder heter SS-EN 14749:2005.[12]



Idag är köksenheterna mera fristående möbler med en mängd olika mått och varianter. Enheterna kopplas ihop på olika sätt utan att en standardiseringskommission bestämmer detaljer. Pinngångjärnet har sedan länge ersatts av självstängande gångjärn och överfalsade luckor av utanpåliggande, men grundmodulen 3M och 6M gäller fortfarande.[13] I Tyskland har det svenska standardköket (där alla delar passade ihop, även från olika tillverkare) ett eget namn: Schwedenküche.[14]