Att återleva ett minne.

I en rytmisk gång gick mannen på den grusade vägen och varje steg gav ifrån sig ett knastrande ljud som gjorde så tystnade stördes i sin kärleksstund till natten. Vinden blåste i hans hår och viskade ord som gjorde den svarta natten omöjligt mörkare i sinnet. Bilder, ord spelades upp och han stannade för att blicka ut mot havet och möta vinden men mötte endast det skådespel som utspelades i stjärnors och månens nattliga vals. Han knöt sin hand som omslöts av en hårt åtsittande läderhandske och satte sig på huk där han strök gräset som hade ett lager utav dagg. Tittade sedan fascinerat på sin hand av läder som blivit blöt och följde hur dropparna rann längs hans hand och ner mot armen. Han blickade åter upp och suckade djupt, tog upp en gren som någon hund verkade ha lekt med och slungade, med ren kraft ut den flera meter där den bröt havets yta och störde dess rytmiska och naturliga skådespel som havet så ofta bjuder på. En impuls spred i mannens kropp och han vände sig om gick fram till gatulampan och sparkade på det ställe som han visste skulle få den att slockna. I sin ungdom hade han gjort det flera gånger och han mindes de få stunder av tanklöshet som då hade varit en källa till hans lyckliga, falska, bubblande liv. Han lade sig ned på det våta gräset och satte händerna bakom huvudet, njöt av att se stjärnorna utan störande ljus och låg där i timmar endaste blickande upp mot natten som sakta blev till dag. Han yttrade inte ett ord, men inga ord behövdes yttra då dessa skulle yttras i överflöd av det han såg. Natten blev till gryning och gryning blev till dag, men med dagen kom ansvar och friheten togs åter bort som en viskning i vinden som flyktigt kastas bort.

Annons

The photo has no tags

May 2010