November
Friday 6 June 2008 photo 1/1
|
Jaha , och nudå?
Studenten, en dag då inte ett öga är torrt. Men faktiskt, så var mitt det. Har liksom inte förstått att klockan inte ringer kl 7 på måndag morgon och jag ska upp till skolan. Har liksom inte förstått att igår var den dag som avslutade ett 13 år långt kapitel i mitt liv. Jag har inte ens förstått hur lång tid 13 år egentligen är. Men nu ikväll har jag börjat förstå. Sakta men säkert går det upp för mig att allt skvaller i KK, alla fikaraster i kaffet, alla spaningsrundor och allt skratt som har funnits i överflöd de senaste 3 åren, inte kommer att existera mer. Vi har pratat om det förut, men det har liksom aldrig gått upp för mig utan allt de där har funnits så långt borta. Emelie Karlsson, ta studenten? Nejförfan, jag är ju fortfarande bara barnet. Känns det som iallafall. Men nej, nu ska man ta sina första stapplande kliv ut i verkligheten och i arbetslivet. Fyfan. Mår konstigt. Den senaste tiden har man kommit folk så nära och vi har haft så jävla roligt tillsammans. Vad händer med den glädjen nu? Det värsta som skulle kunna hända är att den glädjen vi har tillsammans sprids åt olika håll, försvinner. Jag är så fruktansvärt rädd att människor som står mig nära ska slita sig loss och gå ifrån mig. Jag vet om att risken finns, och det gör mig ledsen. Jag vill faktiskt inte ta studenten. Tänk att få leva studentlivet för resten utav livet, då hade man nog varit lyckligast i världen. MÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ. Jag vet ingenting om hur det är. Jag har bara levt, haft roligt, inte behövt tänka så speciellt mycket och har dessutom inte tänkt en sekund på vad som ska hända nu de närmaste livet. Det återstå väll och se. Något som är säkert är iallfall att jag inte tänker släppa greppet om en jävel som betyder något för mig. Jag hoppas från mitt innersta att ni inte kommer släppa mig heller.. Ni vet vilka ni är...
Studenten, en dag då inte ett öga är torrt. Men faktiskt, så var mitt det. Har liksom inte förstått att klockan inte ringer kl 7 på måndag morgon och jag ska upp till skolan. Har liksom inte förstått att igår var den dag som avslutade ett 13 år långt kapitel i mitt liv. Jag har inte ens förstått hur lång tid 13 år egentligen är. Men nu ikväll har jag börjat förstå. Sakta men säkert går det upp för mig att allt skvaller i KK, alla fikaraster i kaffet, alla spaningsrundor och allt skratt som har funnits i överflöd de senaste 3 åren, inte kommer att existera mer. Vi har pratat om det förut, men det har liksom aldrig gått upp för mig utan allt de där har funnits så långt borta. Emelie Karlsson, ta studenten? Nejförfan, jag är ju fortfarande bara barnet. Känns det som iallafall. Men nej, nu ska man ta sina första stapplande kliv ut i verkligheten och i arbetslivet. Fyfan. Mår konstigt. Den senaste tiden har man kommit folk så nära och vi har haft så jävla roligt tillsammans. Vad händer med den glädjen nu? Det värsta som skulle kunna hända är att den glädjen vi har tillsammans sprids åt olika håll, försvinner. Jag är så fruktansvärt rädd att människor som står mig nära ska slita sig loss och gå ifrån mig. Jag vet om att risken finns, och det gör mig ledsen. Jag vill faktiskt inte ta studenten. Tänk att få leva studentlivet för resten utav livet, då hade man nog varit lyckligast i världen. MÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ. Jag vet ingenting om hur det är. Jag har bara levt, haft roligt, inte behövt tänka så speciellt mycket och har dessutom inte tänkt en sekund på vad som ska hända nu de närmaste livet. Det återstå väll och se. Något som är säkert är iallfall att jag inte tänker släppa greppet om en jävel som betyder något för mig. Jag hoppas från mitt innersta att ni inte kommer släppa mig heller.. Ni vet vilka ni är...
Visa toppen
Show footer