Pojken Simon och alla andra Mitt namn är Simon, jag är 6 år Mina ögon är svullna, jag kan inte se. Jag måste vara dum, jag måste vara dålig. Vad kunde annars göra min far så arg? Jag önskar jag vore bättre, jag önskar att jag inte vore så ful. Då kanske min mor fortfarande ville ha mig. Jag kan inte göra något rätt, jag kan inte alls prata. Annars är jag inlåst, hela dagen. När jag vaknar är jag ensam, huset är mörkt. Mina föräldrar är inte hemma. När min mor kommer hem försöker jag vara snäll. Då får jag kanske bara en smäll i kväll. Jag hörde precis en bil. Min far är tillbaka från Charlies Bar. Jag hör honom svära. Jag hör mitt namn. Jag trycker mig mot väggen. Jag försöker gömma mig från hans onda ögon. Jag är så rädd. Jag börjar gråta. Han hittar mig gråtande, han kallar mig fula namn. Han säger att det är mitt fel att han plågas på jobbet. Han slår mig och skriker på mig. Jag kan smita till slut, och springer mot dörren. Han har redan låst den, och jag börjar stor gråta. Han tar tag i mig och slänger mig mot den hårda väggen. Jag faller till golvet med mina ben som nästan är brutna, och min far fortsätter kalla mig fula namn. Jag skriker 'Förlåt' men det är försent. Hans ansikte förvrids till okänslighet. Värken. Smärtan. Igen och igen. Åh snälla Gud, förlåt mig. Snälla låt det ta slut. När han äntligen slutar och går mot dörren ligger jag där känslolös. Gråtande på golvet. Jag heter Simon. Jag är 6 år. I natt mördade min far mig. Du kan hjälpa... Läser du det här och inte skickar det vidare ber jag för din själ. För annars måste du vara en hjärtlös människa som inte blir berörd av denna dikt. Och om du blir berörd, så gör något..

Annons

The photo has no tags

September 2008