March
Sunday 20 June 2010 photo 2/4
|
U U
Olof
Önnemyr
U U
Jag vill bara skriva av mig den sten jag har kännt i bröstet nu alltför länge, Jag förväntar mig inte att ni ska läsa det.
Olof, Jag vet fan inte var jag ska börja. Det var den 18 februari 2010 som vi förlorade dig, jag trodde och hoppades att den dagen aldrig skulle komma. Jag tänker tillbaka på tiden när man var liten, Det skulle vara så förevigt. Varför blev det inte så? Vi har så grymt många minnen du och jag, jag såg upp till dig som en storebror. Du var han som var blyg, men som hade alla coola datorspel, det var du som hade den coola cykeln, den bästa humorn, det var du som var bäst på alla tv-spel. Du var som en i familjen, nästan alla minnen vi har är i ert förra hus, jag kan fortfarande se vart enda rum i det huset, all inredning, när jag tänker tillbaka på det så kan jag känna golvet under mina fötter, jag hör din röst och ser dig lika tydligt som att du vore här nu. Lukten som fanns i huset den svaga vinden i håret när man sprang genom huset. Jag saknar det. Tårarna forsar ner från mina kinder när jag tänker på att jag aldrig mår får se dig. Det som gör mig mest upprörd är att din familj visste att dagen närmade sig, dom hade ett halv år på sig att kontakta oss, så vi fick träffa dig en sista gång, men dom gjorde inte det. därför är mitt sista minne av oss som umgås på sjukhuset, vi var och hälsade på. Jag kommer ihåg att vi hade köpt med oss prickigkorv för din mamma sa att du inte hade ätit det på hur länge som helst, det var vad du önskade dig mest just då. Det var så hemskt att gå in på rummet och se dig ligga på sängen in kopplad i ett dropp, du låg på sängen och var mager och blek, Jag gav dig en macka med prickigkorv och du blev så glad, Våra föräldrar gick iväg och umgicks, vi satt på din säng och spelade ett kortspel som ingen av oss viste hur det gick till, när våra mammor kom tillbaka så gick du på toaletten, sen var du så trött att du behövde vila, Så vi gick iväg. Jag visste inte då att det var sista gången jag skulle se dig, men jag önskar att jag vetat, för då hade jag inte gått. Jag hade stannat och sett dig somna. Jag hade varit där när du vaknade, Jag hade stannat förevigt. Sista gången jag såg dig var när jag började 7an, Vi gick om varandra i skolan, vi såg på varandra och nickade, men ingen sa något.. Varför var det ingen som sa något??
Den dagen mamma berättade för mig att du hade somnat in, jag slogs av en chock, ingen hade sagt till mig hur illa det var med dig, ändå hade dom vetat i ett halvår att dagen var nära, den dagen var nog den värsta i mitt liv, Jag tror inte jag har gråtit så mycket på en gång i hela mitt liv, jag grät floder hela dagen, nästan hela natten. jag hade ont i hela kroppen och ville bara vara med dig en gång till. Du bettyde så mycket för mig, och det glädjer mig att ditt lidande är slut, du är fri nu. En annan sak som glädjer mig är att hitta inlägg här på bilddagboken där det till exempel står ;
9 december 1993 - 18 februari 2010
så tappert du kämpat
du borde ha vunnit
men döden var starkast
nu friden du funnit
tack för vad du givit
tack för vad du var
tack för ljusa minnen
som du lämnat kvar
Men också från en nära vän till dig ;
Som prästen sa: Du väntar bara runt hörnet och att vi kommer träffas igen.
Non posso aspettare fino a quando ci incontreremo di
nuovo i miei migliori amici, mi auguro che anche voi
aneliamo Olof, io non ti dimenticheró mai <3
Det värmer mitt hjärta att folk faktiskt bryr sig, och inte bara tänker att jaja...skitsamma, Jag vill tacka alla som läste allt , det värmer också. <33
18 Februari tog cancern ditt liv, jag saknar dig och älskar dig, Jag vill tacka dig för den tid vi fick tillsammans, Jag är glad att få vara en av de få som fick lära känna dig, Därför säger jag nu
Tack Olof! <3
Olof
Önnemyr
U U
Jag vill bara skriva av mig den sten jag har kännt i bröstet nu alltför länge, Jag förväntar mig inte att ni ska läsa det.
Olof, Jag vet fan inte var jag ska börja. Det var den 18 februari 2010 som vi förlorade dig, jag trodde och hoppades att den dagen aldrig skulle komma. Jag tänker tillbaka på tiden när man var liten, Det skulle vara så förevigt. Varför blev det inte så? Vi har så grymt många minnen du och jag, jag såg upp till dig som en storebror. Du var han som var blyg, men som hade alla coola datorspel, det var du som hade den coola cykeln, den bästa humorn, det var du som var bäst på alla tv-spel. Du var som en i familjen, nästan alla minnen vi har är i ert förra hus, jag kan fortfarande se vart enda rum i det huset, all inredning, när jag tänker tillbaka på det så kan jag känna golvet under mina fötter, jag hör din röst och ser dig lika tydligt som att du vore här nu. Lukten som fanns i huset den svaga vinden i håret när man sprang genom huset. Jag saknar det. Tårarna forsar ner från mina kinder när jag tänker på att jag aldrig mår får se dig. Det som gör mig mest upprörd är att din familj visste att dagen närmade sig, dom hade ett halv år på sig att kontakta oss, så vi fick träffa dig en sista gång, men dom gjorde inte det. därför är mitt sista minne av oss som umgås på sjukhuset, vi var och hälsade på. Jag kommer ihåg att vi hade köpt med oss prickigkorv för din mamma sa att du inte hade ätit det på hur länge som helst, det var vad du önskade dig mest just då. Det var så hemskt att gå in på rummet och se dig ligga på sängen in kopplad i ett dropp, du låg på sängen och var mager och blek, Jag gav dig en macka med prickigkorv och du blev så glad, Våra föräldrar gick iväg och umgicks, vi satt på din säng och spelade ett kortspel som ingen av oss viste hur det gick till, när våra mammor kom tillbaka så gick du på toaletten, sen var du så trött att du behövde vila, Så vi gick iväg. Jag visste inte då att det var sista gången jag skulle se dig, men jag önskar att jag vetat, för då hade jag inte gått. Jag hade stannat och sett dig somna. Jag hade varit där när du vaknade, Jag hade stannat förevigt. Sista gången jag såg dig var när jag började 7an, Vi gick om varandra i skolan, vi såg på varandra och nickade, men ingen sa något.. Varför var det ingen som sa något??
Den dagen mamma berättade för mig att du hade somnat in, jag slogs av en chock, ingen hade sagt till mig hur illa det var med dig, ändå hade dom vetat i ett halvår att dagen var nära, den dagen var nog den värsta i mitt liv, Jag tror inte jag har gråtit så mycket på en gång i hela mitt liv, jag grät floder hela dagen, nästan hela natten. jag hade ont i hela kroppen och ville bara vara med dig en gång till. Du bettyde så mycket för mig, och det glädjer mig att ditt lidande är slut, du är fri nu. En annan sak som glädjer mig är att hitta inlägg här på bilddagboken där det till exempel står ;
Men också från en nära vän till dig ;
nuovo i miei migliori amici, mi auguro che anche voi
aneliamo Olof, io non ti dimenticheró mai <3
Det värmer mitt hjärta att folk faktiskt bryr sig, och inte bara tänker att jaja...skitsamma, Jag vill tacka alla som läste allt , det värmer också. <33
18 Februari tog cancern ditt liv, jag saknar dig och älskar dig, Jag vill tacka dig för den tid vi fick tillsammans, Jag är glad att få vara en av de få som fick lära känna dig, Därför säger jag nu
Tack Olof! <3
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/epgirl/462586301/
Visa toppen
Show footer