"Ibland funderar jag om jag föder min egen undergång genom alla tankar,
Likt en icke ont anande förbipasserare fångas jag i ett osynligt nät,
Vansinnet som följer genom tankesnaror bär en förtärande magnetism,
Ett intranät av logiska ekvationer och underliggande betydelser.

Varje enstaka händelse äro en pusselbit i ett stort ökenlandskap,
Sandkorn som ej synas i händernas fårade rynkor,
Vi bär med dessa varje dag och förvånas de gånger de uppenbaras,
Kan ett så stort universum hänga ihop av sköra röda trådar?

Den paranoida verkligheten äro blott en sida i någons bok,
Då jag skriver detta just nu, förvandlas det till siffror i en digital rymd,
Men vem styr egentligen över ett så invecklat kartsytem?
Skulle man ej kunna tolka själva kärnan i det som en tänkande organism?

Likt dessa väggar kunde tala. Berätta om de som suttit här före mig.
Det bråddjup som ligga vilande långt nere på botten av en hägring,
En vacker illusion bortom horisontella marginaler och starka vertikaler,
Något som vill slita hjärtat ur mig. Ett vackert eldsken som brinner i ögonvrån.

Idag saknar jag någon. Det tordes vingklippa mig lika lätt som det gjorde med Ikaros.
Men fallet ned till jordytan giva en stunds reflektion över himlens sköna färger,
Denna förbannade känsla som drar i kroppen och sliter ut märgen.
Jag suckar och faller ned tyngd av saknad. Men själen äro glad.

Önskan voro lika osedd som de mytiska drakarnas vingslag över landskapet,
Jag äro en dåre som låta detta falla över mig så starkt.
Att smekas förföriskt av känslosvall och se skepnader i skuggorna.
Harmonin i kroppen går ej att rubba, men blodet suktar efter ambrosia.

Ibland mäktar jag ej av den konstnärssjäl som så oupphörligt berör mig,
Nej det må så sant vara att idag saknar jag någon väldigt mycket,
Och den omformbara känsla som inte vill fångas, känslan av mellanrum,
Den tär på mig ibland, då tanken äro ihärdig. Idag äro en sådan dag."
-Marcus

Annons

The photo has no tags

January 2011