Vägen spretar vidare mot horisonten och alla går vi vidare.

En lång väg, med trasiga skor och okänt mål som kan skrämma oss ända in i själen. Vart är vi på väg? Vad är meningen med allt slit?

Det har varit ett långt år trots att det känns som tiden går allt snabbare och saker rusar förbi. Man förlorar ibland. Dumma val, olika vägar och liv och död. Jag kan slänga ur mig något klassiskt som: "Om man inte satsar så vinner man inget" men det kan inte röja faktumet att det gör lika förbaskat ont i hjärtat iallafall. Det som går förlorat är förlorat och allt som finns kvar är minnena. Men vägen fortsätter. Själv drar jag snart, bort från allt jag känner och till nya vidder. Verkar som det kommer bli Umeå. Det blir väl ett äventyr i sig, men skönast kommer det bli att få börja om. Att lämna allt och få en ren sida att börja på. Sanningen är väl att jag inte har någonting kvar här för min egen del och det är bättre att fortsätta.

Förhoppningsvis hittar man dit till slut, till stället man känner att man kan stanna på och rota sig. Något att bygga på, med någon vid sin sida som faktist bryr sig.

Av alla vägar jag vandrat och allt jag sett, hört och gjort så är det en sak jag alltid kommer ihåg. Det är att njuta för stunden av det man har, för hur hemskt det än är så tar allting slut. Hur mycket vi än kämpar så tar tiden slut och det kan vi bara leva med. Så gott vi kan.

Annons

The photo has no tags

January 2011