January
Tuesday 15 March 2011 photo 1/1
|
Tuesday 15 March 2011 photo 1/1
|
|
Sedan jag var en liten flicka, så har jag haft en dröm. Nu är jag äldre, men ...
Jag brukar drömma om att sväva genom tid och rum. Att lätta från jorden och flyga upp mot de blå skyar som finns där bortom alla moln...
- Alarmklockan ilar i mina örontrummor, och solen tränger sig genom persiennerna som jag så desperat försökt stänga. Instängd och bortglömd på mitt rum känner jag hur en äkta saltig tår rinner nerför min kind. Bara en.
Blodet har torkat in i tröjan som jag bär. Kastar den i tvättunnan. Förväntar mig inte att den kommer bli tvättad. Hittar ett gammal bandage som jag lindar runt om min handled. Blodet har slutat rinna, men de djupa ärr som syns efter min självömkan är något som jag vill hålla för mig själv. Det blir alltid massa frågor...
" Vad har du gjort? Vad har hänt?"
" Lämna mig ifred! Låt mig bara vara!"
Jag skriker inte, bara inombords. På insidan av mig själv ber någon om hjälp... Ett desperat rop på hjälp är precis vad jag är, men var finns då denna hjälp?
Går in på badrummet och tvättar av ansiktet med kallt vatten, så att rodnaden efter tåren inte ska synas. Vill inte ha massa frågor. Låt mig bara vara... Med släpandes fötter drar jag mig nerför trappen, beredd på vad jag kommer att få se.
På soffan som alltid ligger min mamma. Burkarna skramlar när hon vänder och vrider på sig för att försöka ta sig upp. Tabletterna ligger utspridda över bordet, några krossade, några hela. Jag vill skrika, jag vill gråta, men det gör jag inte. Jag har lärt mig nu. Det finns ingen mening med det.
I skolan sitter jag ensam på en bänk och ser upp mot himlen. Jag ser hur svalorna svävar bland trädtopparna, och drömmer mig bort till en annan tid, en annan plats. En plats där alla bekymmer försvinner, och ett leende nästan spricker upp...
Mitt i drömmandet tjuter det från högtalarna... Jag hör ett namn.
Jag vaknar upp ur mitt drömmande och det är mitt namn de ropar upp... ... så jag går mot rösten och de berättar...
- "Kära mamma. Nu har du lättat jord och du har beslagtagit min dröm. Varför skulle du ta det enda som jag hade? Men nu vet jag... du är fri nu. Dina vingar är uppfällda, och du svävar upp mot de så underbara skyarna. Ingen mer smärta kan komma åt dig. Allt du har framför dig nu är något så underbart, något så vackert, något som ingen av oss levande ting kan beskriva. Snart kommer jag mamma. Du ska inte behöva vänta på mig. För ett liv här utan dig. Är inget liv värt att leva" .
Visa toppen
Show footer