May
Show more 
Saturday 19 November 2011 photo 35/37
|
Hatet av kärlek..
Så förankrad i tankar om helvettet som inte visar något slut.
Som stänger inne hennes minne av dig, som tände hennes krut.
När du slet sönder hennes ådra som pumpade tillit till erat.
Nära och kära som älskar ska älskas högt som är nära.
Men hon ser ingen anledning all lita på någon människa som får känslor att frysa, lysa igenom helt ensam.
Men ensam? Hon som ska vara stark.
Men starken nu bara är som hatet växer sig fast i hennes mark,
men marken drunknar i havet, ett hav av saknad.
Som ilar långt in i själen.
Den tränger in sig i hatet.
Men tänker döden är en djävul.
Du har fått hennes hjärtat att krympa.
Som du ville ta skydd som har fått draget att aldrig mer känna sig trygg.
För du var allt i hennes liv. Ni hade planer om att leva.
Ett liv i ömhet och närhet.
Den ända kärleken hon kan se är att du raserar de allt.
Känslor som alltid är bundna.
Försöker förtränga kampen, men shit hon kan bara blunda.
Vill aldrig se dig mer, så hon blundar.
Men vad hjälper det mot tårar som rinner?
För hon hör rösten i bröstet som skriker, så liken av gravarna vaknar.
Hon tänker natt svarta tankar om dig som hon inne saknar.
Men hon föraktar av att akta sig för att tänka dom banora,
av gamla vanor av goda kärleken som ni gjorde.
Men hon såg aldrig falskhet i dom fröna som du plantera.
Men växterna sluta växa, vissnade och du gjorde flera.
Och gräset börja svinga sig runt bladen och skelken, tillslut var ingeting kvar.
Allt för långt borta var hjälpen.
Och ingen hjälp kunna hjälpa henne ur en grop hon har fallit in.
Hon svingar huvudet mot väggen, intala sig att hon aldrig skulle släppa ner sina nävar.
För evigt ska dom vara knutna. Kommer någon nära du jävlar.
Kommer dom lämna henne skjuten, för hennes hjärta är här.
Och hennes förtroende är borta.
Hon skjuter orden från munnen bland allt saliv som hon spottar.
Mellan ögorna på han som startade bränderna.
Försöker dölja ögonen med sorg i händerna.
Och stark de är vad hon tydligen borde vara.
Stark, och gå vidare, som alla andra säger.
Och att de är lätt, men hon vet nu sanningen, de är inte lätt.
Och hon är inte stark som hon själv trodde...
Hatet av kärlek..
Så förankrad i tankar om helvettet som inte visar något slut.
Som stänger inne hennes minne av dig, som tände hennes krut.
När du slet sönder hennes ådra som pumpade tillit till erat.
Nära och kära som älskar ska älskas högt som är nära.
Men hon ser ingen anledning all lita på någon människa som får känslor att frysa, lysa igenom helt ensam.
Men ensam? Hon som ska vara stark.
Men starken nu bara är som hatet växer sig fast i hennes mark,
men marken drunknar i havet, ett hav av saknad.
Som ilar långt in i själen.
Den tränger in sig i hatet.
Men tänker döden är en djävul.
Du har fått hennes hjärtat att krympa.
Som du ville ta skydd som har fått draget att aldrig mer känna sig trygg.
För du var allt i hennes liv. Ni hade planer om att leva.
Ett liv i ömhet och närhet.
Den ända kärleken hon kan se är att du raserar de allt.
Känslor som alltid är bundna.
Försöker förtränga kampen, men shit hon kan bara blunda.
Vill aldrig se dig mer, så hon blundar.
Men vad hjälper det mot tårar som rinner?
För hon hör rösten i bröstet som skriker, så liken av gravarna vaknar.
Hon tänker natt svarta tankar om dig som hon inne saknar.
Men hon föraktar av att akta sig för att tänka dom banora,
av gamla vanor av goda kärleken som ni gjorde.
Men hon såg aldrig falskhet i dom fröna som du plantera.
Men växterna sluta växa, vissnade och du gjorde flera.
Och gräset börja svinga sig runt bladen och skelken, tillslut var ingeting kvar.
Allt för långt borta var hjälpen.
Och ingen hjälp kunna hjälpa henne ur en grop hon har fallit in.
Hon svingar huvudet mot väggen, intala sig att hon aldrig skulle släppa ner sina nävar.
För evigt ska dom vara knutna. Kommer någon nära du jävlar.
Kommer dom lämna henne skjuten, för hennes hjärta är här.
Och hennes förtroende är borta.
Hon skjuter orden från munnen bland allt saliv som hon spottar.
Mellan ögorna på han som startade bränderna.
Försöker dölja ögonen med sorg i händerna.
Och stark de är vad hon tydligen borde vara.
Stark, och gå vidare, som alla andra säger.
Och att de är lätt, men hon vet nu sanningen, de är inte lätt.
Och hon är inte stark som hon själv trodde...
Annons
Visa toppen
Show footer