October
Thursday 15 January 2009 photo 1/1
|
Jag stod nu där på den hårda och väderslitna klippavsatsen,vaggandes mellan liv och död. Vattenfallet som brusade stämningsfyllt nedanför mig störtade ned till vad synes verkade vara en evighet. Mitt hjärta bultade precis som om någon hade slagit mig med en slägga i bröstet, det var på gränsen till att brista. Jag såg ut över den grönskande vidd som sträckte ut sig där långt nedanför mig, detta var nog det vackraste jag någonsin sett i mitt liv. Redan på barnafötter hade jag stått vid denna avsats vaggandes fram och tillbaka, jag gillade spänningen helt enkelt.
Men vad var den stora spänningen egentligen? Om jag föll så kunde jag ju alltid ta mig upp igen.
Plötsligt hörde jag ett plask, jag tittade neråt och i en sjö långt där nere såg jag en silvrig karp simma runt precis under ytan; man kunde nästan tro att den solade sig. Jag beskådade denna en lång stund innan den slutligen dök ner i det mörka djupet.
Min blick förflyttades sedan till ett hus i närheten av sjön, det var ett mycket gammalt hus, hade stått där i åtminstone 200 år kom jag på; då jag sett det som liten valp. Det gamla huset var omgärdat av en gärdesgård, denna var dock ganska nyuppsatt. Paret som bodde i detta hus var också mycket gamla, mannen började nog närma sig sina hundra.
Gräset som växte på det torvklädda taket på stugan bugade sig plötsligt för vinden som kom susande från ingenstans, eller var det för herrarna som kom ridandes lite längre bort på vägen som gick alldeles bredvid sjön. De kom skrittandes fram i långsamt gemak, de bar rustningar och svärd av skinande metall och tillhörde onekligen den kungliga armén.
En fågel svepte över mitt huvud och dök sedan rakt ner mot en av de tvåmännen, den satte sig på den ene mannens axel. Stunden därefter satte de av i hastig galopp, dammet yrde upp omkring dem och snart var de borta bakom skogen.
Jag funderade en stund på vad som kunde ha varit anledningen till detta men gav senare upp spekulationerna.
Dagen började nu lida mot sitt slut och solen sänkte sig långsamt i väster, för att putta upp månen i öster, tänkte jag lite road. Jag sparkade till en av stenarna som låg på kanten till avsatsen, den rullade utför kanten och föll sedan neråt ända tills den drunknade i vattenfallets brus.
Just som mörkret föll så tändes en lykta nere vid den lilla stugan, ut kom gumman som bodde där, hon var inte riktigt lika gammal som mannen. Hon gick ner till stallet som stod en bit ifrån stugan, efter en stund kom hon ut med en vitfläckig häst i led; hon band den vid sidan av stugan och gick sedan in igen.
Efter en stunds väntan kom hon ut igen, fast denna gång tillsammans med gubben sin, hon lyckades sen få honom och sig själv på den fläckiga hästen. Efter detta lunkade de iväg på en smal stig som ledde in i skogen, in i mörkret.
Det lyste fortfarande i stugan som de lämnat efter sig, och efter en tid stod den snart i brand och det tog inte länge förrän den hade förvandlats till en glödande kolhög.
Förr hade det bott ganska rikligt med folk här, fler stugor som denna hade stått längs sjökanten men denna var nu den sista av sitt slag, eller hade i alla fall varit tills nu. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag nu är lämnad ensam här tills det att min tid gått ut.
Anledningen till att alla dessa folk gett sig av härifrån denna fridens plats vet jag ej,men jag kan väl tänka mig att de alla varit rädda för den stora, stygga och elaka draken högt uppe på berget.
Efter detta slängde jag mig ut över klippkanten, luften fångade mina majestätiska vingar och jag gled iväg ut i natten med månen som min enda vän.
Men vad var den stora spänningen egentligen? Om jag föll så kunde jag ju alltid ta mig upp igen.
Min blick förflyttades sedan till ett hus i närheten av sjön, det var ett mycket gammalt hus, hade stått där i åtminstone 200 år kom jag på; då jag sett det som liten valp. Det gamla huset var omgärdat av en gärdesgård, denna var dock ganska nyuppsatt. Paret som bodde i detta hus var också mycket gamla, mannen började nog närma sig sina hundra.
En fågel svepte över mitt huvud och dök sedan rakt ner mot en av de tvåmännen, den satte sig på den ene mannens axel. Stunden därefter satte de av i hastig galopp, dammet yrde upp omkring dem och snart var de borta bakom skogen.
Jag funderade en stund på vad som kunde ha varit anledningen till detta men gav senare upp spekulationerna.
Dagen började nu lida mot sitt slut och solen sänkte sig långsamt i väster, för att putta upp månen i öster, tänkte jag lite road. Jag sparkade till en av stenarna som låg på kanten till avsatsen, den rullade utför kanten och föll sedan neråt ända tills den drunknade i vattenfallets brus.
Just som mörkret föll så tändes en lykta nere vid den lilla stugan, ut kom gumman som bodde där, hon var inte riktigt lika gammal som mannen. Hon gick ner till stallet som stod en bit ifrån stugan, efter en stund kom hon ut med en vitfläckig häst i led; hon band den vid sidan av stugan och gick sedan in igen.
Efter en stunds väntan kom hon ut igen, fast denna gång tillsammans med gubben sin, hon lyckades sen få honom och sig själv på den fläckiga hästen. Efter detta lunkade de iväg på en smal stig som ledde in i skogen, in i mörkret.
Det lyste fortfarande i stugan som de lämnat efter sig, och efter en tid stod den snart i brand och det tog inte länge förrän den hade förvandlats till en glödande kolhög.
Förr hade det bott ganska rikligt med folk här, fler stugor som denna hade stått längs sjökanten men denna var nu den sista av sitt slag, eller hade i alla fall varit tills nu. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag nu är lämnad ensam här tills det att min tid gått ut.
Anledningen till att alla dessa folk gett sig av härifrån denna fridens plats vet jag ej,men jag kan väl tänka mig att de alla varit rädda för den stora, stygga och elaka draken högt uppe på berget.
Efter detta slängde jag mig ut över klippkanten, luften fångade mina majestätiska vingar och jag gled iväg ut i natten med månen som min enda vän.
Visa toppen
Show footer