Första gången han såg henne – enda gången, om man ska vara helt ärlig, även om han såg hennes ansikte varje gång han slöt ögonen – var en sen kväll i herr Tellers bibliotek.
Han hade suttit och tagit isär en bok för att sedan kunna laga den. Det var inte någon särskilt dyrbar bok, annars hade han inte fått röra den än. Han var än så länge bara assistent åt sin farbror, stadens skickligaste (nå, ärligt talat stadens enda) bokbindare. Men det här var ett exemplar av Shakespeares samlade verk, en relativt nyutgiven upplaga av det slag som fanns i de flesta herremanshem, sliten av flitig läsning snarare än av ålder, och som sådan alldeles utmärkt för honom att öva på.
Han hörde hur ljudet av musik från balsalen på våningen nedanför blev högre när hon öppnade dörren, men satt kvar böjd över boken. Inte förrän ljudet av hennes skor mot stengolvet sade honom att hon stod alldeles bakom vände han sig om.
”Förlåt så hemskt mycket om jag stör, men ni har inte möjligtvis sett ett litet hängsmycke här?”
Det var ett mycket simpelt smycke, förklarande hon, en ljusblå sten på en silverkedja, men hon hade fått den av sin mor när hon var mycket ung, och den hade stort värde för henne. Senaste tillfället hon kunde minnas att hon haft det på sig var när hon varit just där tidigare på dagen och sett på när bokbindaren – ”Men det var inte du, eller hur? Dig skulle jag minnas.” – restaurerade den gamla familjebibeln.
”Inte min familjs”, skyndade hon sig att tillägga. ”Alltså, jag tillhör inte familjen.”
”Jag vet”, sa han. ”Jag har sett dem – det är två döttrar, eller hur? – men ingen av dem lika…”
”Inte vad?”

Du är så tuff! Du är lätt min nya idol nu.