sorgsen på botten
Skrivetav Alexandra kiicka Olsson 2 maj 2007, klockan 23:44

I en djup dal av skrikande, dragande mörkblått hav
sitter jag ensam, väntandes, gråtande utan klara krav.
Darrande händer, kalla ögon, kipande efter andetag
på en kall sten, mossig, livlös varje natt och varje dag.
Stjärnlös, månlös, ljudlös är natten utan närhet av dig.
Där är jag död, sorgsen på botten väntar att du ska rädda mig.

Jag förväntar mig det; att någon ska komma och rädda mig. Rädda mig från dåliga dagar, otålighet, självömkan, sorg, besvikelser och allt annat som inte är positivt i mitt liv. Men så frågar jag mig själv; Varför? Är jag verkligen så beroende av andra människor att jag inte kan stå upp för mig själv? Svaret finns där, inom mig, det vet jag. Kanske vill jag inte se det. Det är lättare att leva i den drömmen att någon verkligen kommer och räddar mig.

Du räddade mig älskling.!
Tack för att du finns för mej..
Hur ska jag kunna tacka dig..
orden finns inte..
Det finns inga ord för att kunna tacka dig.

ÄLskar dig mest älskling.!

Annons

The photo has no tags

April 2011