November
Thursday 11 February 2010 photo 1/2
|
Tiden går. Även när det känns omöjligt. Även när varje sekund tickar förbi lika pulsarede blod under ett blåmärke. tiden går ryckvis, ibland fort och iband skta, men dn går. Till och med för mig.
Det var en förlamande känsla, som om ett enormt hål öppnats i mitt bröst, blottat mina inälvor och lämnat taggiga, oläkta sår som fortsatte bulta och blöda trots att tiden gick. Och mitt hjärta måste fortfarande slå, men jag hörde inte pulsen i öronen och min häder kändes blåfrusna. Jag försökte hitta tillbaka til känslolösheten, förnekelsen, men lyckades inte.
Ändå upptäckte jag att jag att jag kunde överleva. Mina sinne var skärpta, jag kände smärtan - den värkande sorgen som strålade ut från böstkorgen och skickade plågsamma vågor genom kroppen och huvudet - men jag kunde hantera den. Jag kunde leva med den. Det kändes inte som om jag blivit stark nog att uthärda den.
Fröbjuden att minnas, livrädd att glömma.
Det var en förlamande känsla, som om ett enormt hål öppnats i mitt bröst, blottat mina inälvor och lämnat taggiga, oläkta sår som fortsatte bulta och blöda trots att tiden gick. Och mitt hjärta måste fortfarande slå, men jag hörde inte pulsen i öronen och min häder kändes blåfrusna. Jag försökte hitta tillbaka til känslolösheten, förnekelsen, men lyckades inte.
Ändå upptäckte jag att jag att jag kunde överleva. Mina sinne var skärpta, jag kände smärtan - den värkande sorgen som strålade ut från böstkorgen och skickade plågsamma vågor genom kroppen och huvudet - men jag kunde hantera den. Jag kunde leva med den. Det kändes inte som om jag blivit stark nog att uthärda den.
Fröbjuden att minnas, livrädd att glömma.
Visa toppen
Show footer