February
Monday 25 January 2010 photo 1/2
|
Bilden säger egentligen allt..
Den visar de ponnyer som varit mina,
alltså på ett kontrakt..
Alla känner väl igen min vita sagoprins
Bero antar jag ;)<3 Men mitt underbara
ponnykräk då? Hon som fick mig att orka
igenom 8an och 9an.. Hon som fick mig
att ta ridningen till en helt annan nivå än
bara flumma runt hemma å hoppa lite
clearrounder. Allt började egentligen på
HENNE. Hon betydde allt för mig, egentligen
gör hon fortfarande det. Hon kunde inget
när jag fick henne, eller, man kunde starta
henne å bromsa å svänga, men hon kunde
inte galoppera, hade aldrig hoppat osv.
Jag hade henne i två år cirka.. Jag fick ju
såklart hjälp med att utbilda galenpannan,
från min tränare Malin, till min underbara
Josse som stöttade mig på alla tävlingar i
början, älskar dig! <3 Sen av fina Lina som
passade henne så bra med en gång! :)<3
Vi kom över 60 % några gånger, vi vann
med 66 % i LB1 ngn gång, men egentligen
passade vi inte alls ihop på tävlingsbanorna :(
Så jag provred Bero, efter min lillasyster, å
sen gjorde jag mitt val.
Vi skulle åka ner med henne till Skåne, ett
jättebra försäljningsställe då jag visste att
jag inte skulle klara av det själv.. Hon åkte
dagen efter min födelsedag.. Jag minns inte
så mycket. Mest var jag otroligt ledsen, arg
på mig själv för att jag valt bort henne.
Mamma stressade på som vanligt å tillslut
brast det. Jag skrek åt henne att dra, slängde
allt jag hade i händerna på golvet, jag kunde
inte andas.. Laura, den fantastiska stallskötaren
tog mig till "matrummet" och försökte trösta mig,
det tog en stund, men sen funkade det och jag
fixade det sista och tog med henne ut, hon brukade
alltid krångla när hon skulle lastas men inte nu...
Det var som hon fattade att det var över och inte
ville bråka :'( Hon skötte sig så fint hela resan
och nere i Skåne var dom så snälla och duktiga
och stället var hur underbart fint som helst...
Det brast igen när jag satt i bilen på väg därifrån,
att det faktiskt var slut.. Jag har nog inte åter-
hämtat mig än egentligen.
Jag såg henne typ överallt, jag trodde jag blivit
helt galen.. Det tog en vecka innan jag åkte
tillbaka till stallet, och det var bara för att göra
i ordning för Bero. Och helt plötsligt lyftes
ett mörkt huvud upp och tittade ut ur boxen,
trodde seriöst det var hon först och hjärtat
stannade. Men det var Fatima, Velvets boxgranne
å hagkompis såklart..
Sen kom Bero, å jag hade något att göra igen..
Egentligen tyckte jag inte så mycket om honom
i början.. Mamma älskade honom så tog honom
för henne. Men efter några veckor tillsammans
älskade jag honom hur mycket som helst. Han
blev mitt allt, min enda riktiga tröst. Och jag
älskar honom bara mer och mer, hans personlighet
fängslar mig, han är speciell. Nu har jag också
fått hans tillit, och mer kunde jag knappast frågat
om från en ponny som är så reserverad. Vi litar
på varann och varje dag nu är jag ledsen. För jag
vet att våra dagar är räknade. Och jag vet inte hur
jag ska överleva denna gången..
Jag älskar dom båda sjukt mycket och dom har
gett mig så mycket glädje och sorg på sina
sätt, men.. motgångar får en att prisa de
medgångar man har så mycket mer, allt som
får en att gå sönder kommer göra en till en
starkare person när man kommit upp på
fötter och försöker röra sig vidare.
Ingen kommer läsa och de flesta inte förstå,
men behövde skriva detta för tyckte att vissa
skulle få veta.. <3
Den visar de ponnyer som varit mina,
alltså på ett kontrakt..
Alla känner väl igen min vita sagoprins
Bero antar jag ;)<3 Men mitt underbara
ponnykräk då? Hon som fick mig att orka
igenom 8an och 9an.. Hon som fick mig
att ta ridningen till en helt annan nivå än
bara flumma runt hemma å hoppa lite
clearrounder. Allt började egentligen på
HENNE. Hon betydde allt för mig, egentligen
gör hon fortfarande det. Hon kunde inget
när jag fick henne, eller, man kunde starta
henne å bromsa å svänga, men hon kunde
inte galoppera, hade aldrig hoppat osv.
Jag hade henne i två år cirka.. Jag fick ju
såklart hjälp med att utbilda galenpannan,
från min tränare Malin, till min underbara
Josse som stöttade mig på alla tävlingar i
början, älskar dig! <3 Sen av fina Lina som
passade henne så bra med en gång! :)<3
Vi kom över 60 % några gånger, vi vann
med 66 % i LB1 ngn gång, men egentligen
passade vi inte alls ihop på tävlingsbanorna :(
Så jag provred Bero, efter min lillasyster, å
sen gjorde jag mitt val.
Vi skulle åka ner med henne till Skåne, ett
jättebra försäljningsställe då jag visste att
jag inte skulle klara av det själv.. Hon åkte
dagen efter min födelsedag.. Jag minns inte
så mycket. Mest var jag otroligt ledsen, arg
på mig själv för att jag valt bort henne.
Mamma stressade på som vanligt å tillslut
brast det. Jag skrek åt henne att dra, slängde
allt jag hade i händerna på golvet, jag kunde
inte andas.. Laura, den fantastiska stallskötaren
tog mig till "matrummet" och försökte trösta mig,
det tog en stund, men sen funkade det och jag
fixade det sista och tog med henne ut, hon brukade
alltid krångla när hon skulle lastas men inte nu...
Det var som hon fattade att det var över och inte
ville bråka :'( Hon skötte sig så fint hela resan
och nere i Skåne var dom så snälla och duktiga
och stället var hur underbart fint som helst...
Det brast igen när jag satt i bilen på väg därifrån,
att det faktiskt var slut.. Jag har nog inte åter-
hämtat mig än egentligen.
Jag såg henne typ överallt, jag trodde jag blivit
helt galen.. Det tog en vecka innan jag åkte
tillbaka till stallet, och det var bara för att göra
i ordning för Bero. Och helt plötsligt lyftes
ett mörkt huvud upp och tittade ut ur boxen,
trodde seriöst det var hon först och hjärtat
stannade. Men det var Fatima, Velvets boxgranne
å hagkompis såklart..
Sen kom Bero, å jag hade något att göra igen..
Egentligen tyckte jag inte så mycket om honom
i början.. Mamma älskade honom så tog honom
för henne. Men efter några veckor tillsammans
älskade jag honom hur mycket som helst. Han
blev mitt allt, min enda riktiga tröst. Och jag
älskar honom bara mer och mer, hans personlighet
fängslar mig, han är speciell. Nu har jag också
fått hans tillit, och mer kunde jag knappast frågat
om från en ponny som är så reserverad. Vi litar
på varann och varje dag nu är jag ledsen. För jag
vet att våra dagar är räknade. Och jag vet inte hur
jag ska överleva denna gången..
Jag älskar dom båda sjukt mycket och dom har
gett mig så mycket glädje och sorg på sina
sätt, men.. motgångar får en att prisa de
medgångar man har så mycket mer, allt som
får en att gå sönder kommer göra en till en
starkare person när man kommit upp på
fötter och försöker röra sig vidare.
Ingen kommer läsa och de flesta inte förstå,
men behövde skriva detta för tyckte att vissa
skulle få veta.. <3
och jag förstår hur det känns, jag lovar.. :(<3
35 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/elliefjant/439505858/
Visa toppen
Show footer