January
Thursday 12 May 2011 photo 1/2
|
Mamma, Gunnel Maria Rundqvist 22 Maj 1960 - 12 Maj 2009
Två år, 24 månader, 104 veckor och 730 dagar har det gått idag.
För ett år sen laddade jag upp en i princip likadan text som jag skriver nu. De har samma betydelse och är båda lika svåra.
Det var den där tisdagen i Maj som Pappa bad mig att stanna hemma hela dan, varför ? Vi satt där i Theos rum på Ydriagatan 8 i Sommen Lola, Theo och jag medan Pappa förde tal. Orden som kom ur hans mun var dom jag allra minst någonsin ville höra.
- Jo, det är såhär..., polisen kom till jobbet idag och berättade att Gunnel är död.
Tänk så fort det gick, 15 ord i en snabb mening. Dom evighetslånga sekunderna efter bekedet och sedan tårarna. Dom där jävla tårarna som aldrig ville sluta rinna. Det var över nu, föralltid. Aldrig mer få höra hennes röst, aldrig mer få krama henne, aldrig mer kunna vara med henne någonsin. Då var hon bara en stel kropp med döda organ som inte kunde göra något alls. Det var försent.
Sorg och smärta i mitt hjärta och själ. Jag var förstörd. Vad är man utan sin Mamma ? Inte ett jävla dugg ! Vad skulle jag göra nu ? Skulle jag sitta hemma hela dagarna och gråta för att jag mådde så förbannat dåligt och var lika lessen ? Jaa, det skulle jag. Jag ville inte finnas utan min Mamma, fast samtidigt ville jag det.
Jag kände ingen som hade varit med om samma sak vilket gjorde det så mycket svårare att tröstas. Ni som sa.
- Ellen, jag finns för dig hela tiden. Du kan prata med mig om du vill. Jag kanske inte förstår men jag kan lyssna.
Fina ord från fina människor som jag inte såg då. Allt jag såg var ett mörker jag föralltid trodde skulle finnas kvar. Det där mörkret är som ett sår i hjärtat, det läker aldrig, blir inte ens ett ärr för det finns där hela tiden och gör så jävla ont.
Det kommer en dag då du kommer ångra allt dumt du sagt till dina föräldrar, den dan du kommer hem och den ena är borta, död, för all framtid. Då sitter du där och önskar att du talat om hur mycket föräldern betydde för dig, hur mycket du älskade den trots att ni båda var dumma ibland. Så kände jag med.
Men innerst inne så vet jag ändå att Mamma vet hur mycket jag älskar henne. För det gör jag ! Det har jag alltid gjort och det finns inga ord i hela världen som kan förklara hur mycket jag älskar min Mamma !
Nu vet jag också att efter allt hon har gått igenom så mår hon äntligen riktigt bra, där hon vilar i jorden. Jag har sagt att död inte löser problem det blir bara mer problem. Jag ångrar inte mina ord men de har kanske inte så stor betydelse om det är en själv som står med ena foten i graven. Jag tror och hoppas att efter döden är alla problem för mig borta.
Min Pappa har varit en räddande ängel som har tagit hand om oss alla dessa år som gått, fast kanske mest mig. Jag är ändå den som fått lida mest utav det. Man förstår inte den slitande smärtan i kroppen, en okontrollbar smärta som kommer som den vill. De få fruktansvärda gånger jag har upplevt det trodde jag att jag skulle göra min älskade mamma sällskap.
Jag fick hjälp av de mest underbaraste personerna i världen ! Min älskade Pappa, mina syskon och inte minst mina vänner. För det vill jag tacka er av hela mitt hjärta att ni orkade med min smärta som jag delade med er. Jag älskar er så otroligt mycket !
De flesta tror säkert att jag är den samma som för lite mer än två år sen, innan detta hände. Men ni har fel. Jag mår verkligen bättre nu men jag kanske inte säger något eller visar något att jag fortfarande mår dåligt ibland för detta. Min smärta ska inte vara er smärta.
Vila i frid, Mamma <3
Två år, 24 månader, 104 veckor och 730 dagar har det gått idag.
Comment the photo
detta är nog lite känsligt men vad var det som hände med din mamma ? :(
finns ! <3
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/elnutt/489717150/
Visa toppen
Show footer