April
Sunday 9 January 2011 photo 3/3
|
Varför just jag?
Kunde inte någon annan behöva utstå dethär?
Jag har levt med det så länge, jag borde klara det.
Men det gör jag inte.
Jag ångrar att jag föddes när sånthär händer.
Varje gång det händer närmar jag mig det svarta hålet.
Det svarta hål som drar i mig.
När allt började var jag på tryggt avstånd från det svarta hålet.
För varje gång det händer, flyttas jag ett steg närmre det svarta hålet.
Nu hänger jag på kanten.
Mina vänner står några centimeter från hålet.
Jag försöker varna dom.
Men jag hör inte min egen röst.
Mina vänner sträcker ut sina händer för att hjälpa mig.
Om jag skulle släppa med ena handen för att ta tag i en hand,
vad skulle hända då?
Jag vågar inte chansa.
Rädslan för att falla ner i det svarta hålet.
I avgrunden.
Framtiden verkar så avlägsen,när mörkret kommer.
Man kan inte se himlen för att veta när.När det kommer är det för sent.
Det ända man kan göra är att försvara sig.
Mot vad?
Försöka att inte bryta ihop.
Mot vad?
Gömma sig.
Mot vad?
Jag är den ända som vet.
Snart är det för sent.
Nästa gång det händer släpper jag.
Släpper allt.
Då kommer ingenting vara värt något längre.
Då kan jag slippa dethär.
När jag tänker på det längtar jag.
Jag kanske ska släppa redan imorgon?
Nej, alla rop från mina vänner avbryter mina tankar.
Hur kan jag lämna dom?
Dom som har ställt upp för mig.
Dom som nu försöker ta tag i mina händer.
Jag kniper ihop ögonen.
Får ont i hela kroppen.
Jag öppnar ögonen och smärtan försvinner.
När jag blundar igen kommer den tillbaka.
Jag känner vikten av mig själv.
Hur ska jag orka hålla längre?
Det gör ont i fingrarna.
Jag borde tagit chansen.
Chansen som fanns förrut.
I 6an.
När jag var hatad.
Utstött.
När ingen sträckte sina händer mot mig.
Men jag klamrade mig fast.
Tänkte att det snart var över.
Varför tog jag inte chansen?
Varför släppte jag inte när ingen brydde sig?
Men hoppet stod ivägen då.
Nu är hoppet annorlunda.
Hoppet att få slippa.
Jag tänker dra efter 8an.
Om jag överlever så länge.
Jag vet inte vad jag ska få 50000:- ifrån.
Kanske jag kan dra mig upp.
Låtsas att allt är bra.
Övertala mamma och pappa.
Sen,
om jag får min vilja igenom,
då kan jag bryta ihop,
i 10 timmar.
Sen börjar ett nytt liv.
Ett helt år utan all denhär skiten.
NEJ!
Jag får inte börja hoppas.
Jag känner omigen tyngden av min egen kropp.
Det bli bättre när jag drömmer.
Men jag kan inte tillåta mig att göra det.
Då börjar jag hoppas.
Kanska jag tillochmed tar mig upp.
Bort från det svarta hålet.
Men när det händer efter det.
Då kommer jag kastas i det svarta hålet.
Utan en enda chans att ta tag i något.
Då kommer jag störta.
Ner i det svarta hålet.
Ner i avgrunden.
Och kanske tar någon emot mig där.
Kunde inte någon annan behöva utstå dethär?
Jag har levt med det så länge, jag borde klara det.
Men det gör jag inte.
Jag ångrar att jag föddes när sånthär händer.
Varje gång det händer närmar jag mig det svarta hålet.
Det svarta hål som drar i mig.
När allt började var jag på tryggt avstånd från det svarta hålet.
För varje gång det händer, flyttas jag ett steg närmre det svarta hålet.
Nu hänger jag på kanten.
Mina vänner står några centimeter från hålet.
Jag försöker varna dom.
Men jag hör inte min egen röst.
Mina vänner sträcker ut sina händer för att hjälpa mig.
Om jag skulle släppa med ena handen för att ta tag i en hand,
vad skulle hända då?
Jag vågar inte chansa.
Rädslan för att falla ner i det svarta hålet.
I avgrunden.
Framtiden verkar så avlägsen,när mörkret kommer.
Man kan inte se himlen för att veta när.När det kommer är det för sent.
Det ända man kan göra är att försvara sig.
Mot vad?
Försöka att inte bryta ihop.
Mot vad?
Gömma sig.
Mot vad?
Jag är den ända som vet.
Snart är det för sent.
Nästa gång det händer släpper jag.
Släpper allt.
Då kommer ingenting vara värt något längre.
Då kan jag slippa dethär.
När jag tänker på det längtar jag.
Jag kanske ska släppa redan imorgon?
Nej, alla rop från mina vänner avbryter mina tankar.
Hur kan jag lämna dom?
Dom som har ställt upp för mig.
Dom som nu försöker ta tag i mina händer.
Jag kniper ihop ögonen.
Får ont i hela kroppen.
Jag öppnar ögonen och smärtan försvinner.
När jag blundar igen kommer den tillbaka.
Jag känner vikten av mig själv.
Hur ska jag orka hålla längre?
Det gör ont i fingrarna.
Jag borde tagit chansen.
Chansen som fanns förrut.
I 6an.
När jag var hatad.
Utstött.
När ingen sträckte sina händer mot mig.
Men jag klamrade mig fast.
Tänkte att det snart var över.
Varför tog jag inte chansen?
Varför släppte jag inte när ingen brydde sig?
Men hoppet stod ivägen då.
Nu är hoppet annorlunda.
Hoppet att få slippa.
Jag tänker dra efter 8an.
Om jag överlever så länge.
Jag vet inte vad jag ska få 50000:- ifrån.
Kanske jag kan dra mig upp.
Låtsas att allt är bra.
Övertala mamma och pappa.
Sen,
om jag får min vilja igenom,
då kan jag bryta ihop,
i 10 timmar.
Sen börjar ett nytt liv.
Ett helt år utan all denhär skiten.
NEJ!
Jag får inte börja hoppas.
Jag känner omigen tyngden av min egen kropp.
Det bli bättre när jag drömmer.
Men jag kan inte tillåta mig att göra det.
Då börjar jag hoppas.
Kanska jag tillochmed tar mig upp.
Bort från det svarta hålet.
Men när det händer efter det.
Då kommer jag kastas i det svarta hålet.
Utan en enda chans att ta tag i något.
Då kommer jag störta.
Ner i det svarta hålet.
Ner i avgrunden.
Och kanske tar någon emot mig där.
Annons
Comment the photo
mmatildafifan
Mon 10 Jan 2011 08:33
älskling!?????+<3
RING MIG NÄR DU SER DETHÄR OMG VAD HAR HÄNT!?:(<333333333
RING MIG NÄR DU SER DETHÄR OMG VAD HAR HÄNT!?:(<333333333
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/elsasgelehallon/482209135/
Visa toppen
Show footer