oktober
lördag 5 mars 2011 bild 2/7
|
Dockblodet
Det finns en flicka, en flicka som inte är riktigt normal. En gång fick hon en docka av en gammal man. Genom den dockan kunde hon veta när det var någon som skulle dö. Varje gång någon skulle dö, Började dockan gråta, dockan grät blod. Var blodet lila, Var det någon i hennes närhet som skulle dö inom 12 timmar. Denna historia är baserad på fantasi. Den är inte sann, men du kommer garanterat att rysa!
Kapitel 1.
Klockan var halv sex, och det var dags för Cathrin att ta bussen till stallet.
Hennes häst, Corall, skulle bli riden, ryktad, få foder, hennes box skulle mockas!
Cathrin, som även kallades Cat, var tvungen att åka ut till Corall sex gånger i veckan! Men eftersom att hon älskade hästen så mycket så va det inte ett problem. Corall va en stor, svart frieser häst. Väldigt vacker.
Nu var Cat i stallet. Ensam. Allt hon hörde var hästar som frustade, hon gick långsamt fram till Corall som låg ner i boxen.
- Kom igen Corall! Upp med dej! Sa Cat. Men Corall låg bara där.
Såklart blev Cat lite misstänksam, tänk om det hänt något, tänk om hon är sjuk.
Hon gick in till henne. Klappade henne på magen. Corall skrev av smärta. Cat blev ledsen och började gråta.
- Snälla, Corall! Vad är det för fel!? Cat grät och tog upp mobilen ur fickan. Hon ringde till mamma.
- Hallå? Svarade mamma Pernilla.
- Det är jag, Corall är sjuk! Vi måste ta henne till veterinären, kom hit nu!
- Okej, jag åker om fem minuter, jag ringer veterinären så länge.
- Okej, sa Cat och la på.
Hon la huvudet på Coralls mage.
- Snälla, kan du inte svara!
Cat gick ut från den varma boxen, till det kalla och mörka stallet. Hon tog en hink och tappade upp vatten. Nu skrek Corall, högt den här gången. Cat släppte hinken och sprang fram till Coralls box. Där låg Corall halv död och slickade på ett litet föl.
- Men? Va? Cat brast i gråt av lycka. Varför har jag inte märkt något!? Har du varit dräktig, och inte sagt något!
- Jag måste hämta en filt så att fölet inte förfryser. Tänkte Cat och gick iväg till "all rummet" där det fanns en soffa med lite filtar. Just som hon skulle gå in i "all rummet" hörde hon fotsteg. Hon stannade till av rädsla, vem kan det vara? Hon kände en varm hand somlades på hennes kalla axel. Någon andades i hennes öra. Cat blev kall svettig, hon vände sej sakta sakta om, och där, där stod Cat´s mamma med en tår i ögat.
- Mamma! Cat gav Pernilla en stor kram, jag blev så rädd!
- Jag är ledsen… Sa Pernilla.
- Varför?
- Corall klarade inte förlossningen. Cat blev stel, lika stel som en sten och bara stirrade.
- Förlåt vad sa du? Sa Cat.
Pernilla vände sej om och gick mot Corall´s box. Där låg hon, i en pöl av blod, tillsammans med ett för som försökte ta mjölk från Corall.
- Nej, det här får inte hända! Cat sprang fram till Corall´s döda kropp och grät, hon lade ansiktet mot Corall`s mage och bara grät. Pernilla gick fram till Cat och la hennes hand på hennes axel.
- Varför? Det va det ända Cat fick fram, min ända, och min bästa vän, död? Det här händer bara inte!!
Cat sprang ut, ut i regn ovädret. Mörkt, kallt, det regnade, det var åskoväder. Hon sprang. Cat sprang och sprang och sprang. In i skogen, ut på en äng, och tillbaka in i skogen. Hon sprang, snabbare än blixten. Ända tills hon snubblade på en rot.
Kapitel 2.
3 dagar senare.
Cat öppnade saka ögonen, allt var bara ljust och suddigt. Cat satte sej i sin säng, hostade, och blinkade några gånger tills hon såg klart. Ett vitt rum, vit säng, en stol i ett hörn och massa sladdar och nålar som dom hade stuckit in i Cat´s arm.
- Gumman, du har vaknat! Skrek Cat´s mamma och gav henne en stor kram.
- Vad är det här? Vart är jag? Sa Cat och såg nålarna, hon blev lite rädd och tog och ryckte bort några från armen.
- Nej, sluta! Sa Pernilla. Du ligger här för igår kväll hittade en man dej i ett dike!
- Vad fan pratar du om!?
- Okej, igår, när du såg Corall. Blev du jätte ledsen, så sprang ut ur stallet! Jag åkte ut och letade efter dej i många timmar, Cat, jag var jätte orolig! Lova mej att du aldrig gör om det! Någonsin! Men, åter till vad som hände, jag letade och letade men jag hittade dej inte, det va mörkt och sent. Så jag gjorde det rätta, jag ringde polisen. Dom kom, dom letade. Men nej, vi hittade dej inte. Dagen efter ringde en man. Vi hade satt upp lappar. Han hade hittat dej. Dock va du jätte kall, nästan död! Vi tog in dej till sjukhuset. Men som tur va, gick det bra! Och du skrivs ut imorgon om allt går som det ska.
- Eeh? Okej?
Kapitel 3.
Klockan var nu halv två på natten och Cat kunde inte sova. Det var mörkt och läskigt inne på hennes rum. Hon kallsvettades. Det lös ute i korridoren. Men det var kusligt. Cat lade sej ner i sängen, stängde ögonen. Hon hörde ett knak. Sakta öppnades dörren till hennes rum. Hon såg hand med en svart handske. En lång man, svart kappa, helt svart var han! Cat spärrade upp ögonen, hon blev helt stel av rädsla.
- Ca..Ca.. Cat?
- Hhhur vet ddu mitt nnamn? Cat var livrädd.
- Beklagar det som hänt, sa mannen, han lät gammal.
- Okej? Men är det något speciellt du vill? Sa Cat, med en darrig röst.
- Ja, jag vill ge dej en sak. Den gamla mannen tog fram en skokartong ur sin innerficka i jackan.
Mitt namn är Lars Goliat. Kom ihåg det. Sa mannen och gick sedan därifrån.
Dagen efter på morgonen trodde Cat att allt det som hänt under natten bara var en dröm. Men hon lutade sej ner under sängen där hon "Drömt" att hon hade lagt skokartongen. Och där var den. Vågade hon öppna den? Skulle hon berätta för sin mamma?
Just då kom Pernilla in i rummet.
- Du behöver en tv gumman! Sa Pernilla och kom in med en stor kartong. Som tröst för bortgången av Corall.
- Tack! Sa Cat och slet upp kartongen, det var en stor platt tv.
Dom pluggade in tv:n i ett el-uttag för att pröva den. Det var rapport på tv:n. Det var en kille med lång och rolig mustasch. Dom sa: " Igår kväll hittade polisen i uppsala ett lik i ett skjul. Dom har identifierat mannen och han hette Lars Goliat, han har legat där i cirka två veckor. Oroligheterna i egy…"
- Lars? Va? Men? Va? Han var ju här igår? Tänkte Cat.
- Vem är Lars? Sa Pernilla lite fundersamt.
Cat visste inte om hon skulle berätta för hennes mamma om Lars eller om det skulle förbli en hemlighet.
- Eh, ingen.
- Okej, men jag ska åka till skolan och ta hem lite böcker till dej. Så jag lämnar dej här själv nu ett tag.
- Okej, hej då. Sa Cat och tänkte att hon nu kunde öppna kartongen. Hon tog upp den och luktade på den, den luktade äckligt. Hon öppnade den. I lådan låg en vacker porslinsdocka, med långt blont lockigt hår. Stora blåa ögon. En jätte vacker liten klänning hade hon och en korg i handen med en bukett med blommor.
- Varför ville den gamla mannen ge mej den här? Cat la dockan på sängen och gick till spegeln, som var mittemot sängen i sjukrummet. Cat hade stora mörka ringar under ögonen. Hon fixade till hennes röda hår som var kaos. Hon gick tillbaka till hennes säng. Just som hon skulle lägga sej under täcket insåg Cat att dockan inte var där. Den satt på hennes nattbord. - - Vem har lagt dockan här!? Just i det ögonblicket släcktes alla lampor i sjukhuset. Dockans ögon blev lika röda som blod. Ögonen var det ända som lös upp rummet. Dörren som hade stått öppen stängdes med en smäll. Cat sprang till dörren men den var låst. Hon kollade på dockan, sen kollade hon på dörren. Hon satte sej ner på golvet och grät.
- Varför skulle just jag få den jävla dockan!! Sa Cat och sprang till dockan och slängde den i golvet. Dockan gick i tusen bitar. Hon la sej ner på golvet. Och somnade.
När hon sedan vaknade var det ljust ute och hon låg på golvet, hon mindes allt. Hon reste sej upp och vinglade till sängen. När hon låg där upptäckte hon att dockan satt där på nattbordet. Som att den alltid suttit där.
- Det kan inte varit en dröm.
Annons
Visa toppen
Visa sidfoten