August
Thursday 11 November 2010 photo 1/2
|
En väldigt otäck berättelse som man rörs till tårar av.
Tänk bara på hur vissa barn har det så här eller liknande medans många andra barn har det så otroligt bra.
NU KOMMER DU ATT FÅ LÄSA EN SANN BERÄTTELSE OM CHRIS OCH HANS ÖDE!
Mitt namn är Chris och jag är 3 år gammal.
Mina ögon är uppsvullna för jag har varit dum.
Så sa pappa när han slog mig, jag måste vara väldigt dålig.
Vad kunde annars göra min pappa så här arg?
Jag önskar jag vore bättre,
att jag inte vore så ful eller så dum.
Då kanske min mamma fortfarande skulle vilja ha mig.
Jag kan inte göra någonting rätt,
jag kan inte ens prata.
Mest är jag inlåst hela dagen.Så jag inte ska vara i vägen.
När jag vaknar är jag alltid ensam, det är mörkt i huset.
Mina föräldrar är inte hemma.
När min mamma kommer hem försöker jag vara så snäll som jag bara kan, för då får jag kanske bara en örfil i kväll.
Jag hörde precis en bil.
Det är min pappa som är tillbaka från
Charlies Bar.
Jag hör honom svära och skrika mitt namn.
Tyst trycker jag mig mot väggen, försöker gömma mig från min pappas onda ögon.
Men jag är så rädd.
Jag börjar att gråta.
Då hör han mig och hittar mig gråtande, då
kallar han mig fula namn.
Han säger att det är mitt fel
att han plågas på jobbet.ALLT ÄR MITT FEL.
Han börjar skrika ännu mer och slå mig, jag försöker smita undan.Jag lyckas smita till slut och springer fram mot dörren.
Men han har redan låst den nu sjunker jag ner framför dörren och börjar gråta ännu mer.
Han blir jätte arg och tar tag i mig och slänger
mig mot den hårda väggen.
När jag faller till golvet känns det som om mina ben nästan är brutna och min pappa fortsätter bara att kalla mig fula namn.
Jag skriker 'Förlåt'
men det är redan försent.
Hans ansikte förvrids till en kall och okänslig mask.
Han bara slår om och om igen ... Värken... Smärtan... Om igen och igen.
Jag ber tyst : - Åh snälla gode Gud, förlåt mig.
Snälla låt det snart vara över låt det bara ta slut någon gång.
När han äntligen slutar slå
och går mot dörren då ligger jag kvar där på golvet, som en liten hög.
I natt slog min pappa ihjäl mig.
Jag hette Chris och jag var bara 3 år gammal.
Du kan hjälpa ...
Läser du det här och inte skickar det vidare
ber jag för din själ.
För annars måste du vara en
hjärtlös människa som inte
blir berörd av denna berättelse.
Lägg upp detta på din bilddagbok om du är emot barnmisshandel!
Tänk bara på hur vissa barn har det så här eller liknande medans många andra barn har det så otroligt bra.
NU KOMMER DU ATT FÅ LÄSA EN SANN BERÄTTELSE OM CHRIS OCH HANS ÖDE!
Mitt namn är Chris och jag är 3 år gammal.
Mina ögon är uppsvullna för jag har varit dum.
Så sa pappa när han slog mig, jag måste vara väldigt dålig.
Vad kunde annars göra min pappa så här arg?
Jag önskar jag vore bättre,
att jag inte vore så ful eller så dum.
Då kanske min mamma fortfarande skulle vilja ha mig.
Jag kan inte göra någonting rätt,
jag kan inte ens prata.
Mest är jag inlåst hela dagen.Så jag inte ska vara i vägen.
När jag vaknar är jag alltid ensam, det är mörkt i huset.
Mina föräldrar är inte hemma.
När min mamma kommer hem försöker jag vara så snäll som jag bara kan, för då får jag kanske bara en örfil i kväll.
Jag hörde precis en bil.
Det är min pappa som är tillbaka från
Charlies Bar.
Jag hör honom svära och skrika mitt namn.
Tyst trycker jag mig mot väggen, försöker gömma mig från min pappas onda ögon.
Men jag är så rädd.
Jag börjar att gråta.
Då hör han mig och hittar mig gråtande, då
kallar han mig fula namn.
Han säger att det är mitt fel
att han plågas på jobbet.ALLT ÄR MITT FEL.
Han börjar skrika ännu mer och slå mig, jag försöker smita undan.Jag lyckas smita till slut och springer fram mot dörren.
Men han har redan låst den nu sjunker jag ner framför dörren och börjar gråta ännu mer.
Han blir jätte arg och tar tag i mig och slänger
mig mot den hårda väggen.
När jag faller till golvet känns det som om mina ben nästan är brutna och min pappa fortsätter bara att kalla mig fula namn.
Jag skriker 'Förlåt'
men det är redan försent.
Hans ansikte förvrids till en kall och okänslig mask.
Han bara slår om och om igen ... Värken... Smärtan... Om igen och igen.
Jag ber tyst : - Åh snälla gode Gud, förlåt mig.
Snälla låt det snart vara över låt det bara ta slut någon gång.
När han äntligen slutar slå
och går mot dörren då ligger jag kvar där på golvet, som en liten hög.
I natt slog min pappa ihjäl mig.
Jag hette Chris och jag var bara 3 år gammal.
Du kan hjälpa ...
Läser du det här och inte skickar det vidare
ber jag för din själ.
För annars måste du vara en
hjärtlös människa som inte
blir berörd av denna berättelse.
Lägg upp detta på din bilddagbok om du är emot barnmisshandel!
Comment the photo
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/emiliacoolingen/477181686/
Visa toppen
Show footer