May
Saturday 3 January 2009 photo 3/3
|
Jag är en föl. Jag har blivit skild från min mamma för tidigt. Jag är alldeles ensam. Just nu står jag i en mörk transport utan sol-ljus. En mann tar ner rampen. Han föser ut mig i en liten hage. Massor av männsikor skriker, knäpper kort och skräpar ner. Jag gnäggar efter min mamma. Hon svarar inte och jag känner inte lukten av henne. Hela dagen står jag där. I den där lilla hagen. Jag känner mig trött och det ömmar i benen. När sol-ljuset tittar fram igen strömmar människor hit igen. När sol-ljuset börjar bli svagare, ställer sig en liten flicka brevid mig. Jag luktar på henne och hon skrattar. Sedan går hon. Jag står kvar där. Ensam. Någon väcker mig mitt i natten. Det är kallt och gräset luktar frost. Mannen kommer fram till mig och spänner fast något på mitt huvud, väldigt hårt. Han drar och sliter i remmen för att jag ska gå framåt. Jag orkar inte. Mina ben gör ont. Jag är hungrig. Jag behöver min mamma. Tillslut följer jag motvilligt av smärta in i den mörka transporten igen. Jag lägger mig direkt när jag jag kommer in i transporten. Jag vill blunda för det mörka. Transporten stannar. Rampen åker ner. Flickan står där och kollar. Hon skrattar. Mannen drar ner mig från rampen. Jag gnäggar för att hitta min mamma, men jag får inget svar. Samma som förra gången. Ingen finns här för mig. Efter transporten har åkt leder flickan och en mann mig till ett skjul. Flickan öppnar dörren. Där inne är det mörkt och dammigt. Gammla saker står också där. De släpper in mig där och jag hör hur de reglar dörren. Jag sjunker snabbt ihop på det kalla stengolvet. Dörren öppnas efter ett tag. Flickan ropar och visslar. Jag är för trött för att göra något. Jag är hungrig. Jag är törstig. Flickan drar upp mig och binder fast mig. Hon springer iväg och hämtar något. Hon kommer tillbaka med en stor sak som hon lägger på min rygg. Jag håller på rammla ihop av tyngden. Duma häst säger hon och klappar till mig på manken. Hon drar åt något runt min mage som gör att jag inte kan andas. Hon springer iväg igen. Jag är tvungen att lägga mig ner. En liten stund bara... När flickan är tillbaka sparkar hon till mig med benet. Hon drar upp mig igen och skriker åt mig. Hon börjar gråta. Hon gråter och skriker. Plötsligt blir hon knallröd i ansiktet. Hon drar på mig något på mitt huvud. Det svider i munnen och jag vägrar stoppa in den kalla metallgrejen i munnen. Hon skrattar och hämtar något halvlångt och smalt. Jag vägrat ta imot metallgrejen igen. Plötsligt kommer den smala grejen mot mig och smärtar till mig på huvudet. Jag blir chockad. Jag känner mig yr, och håller på att tappa balansen. Metallen gör ont i munnen. Jag orkar inte. Jag behöver min mamma. Jag behöver vatten. Flickan drar ut mig genom skjulet. Ute på gårdsplanen hoppar hon upp på mig. Jag rasar ihop. Mina ben viker sig. Jag kan inte andas. Svetten rinner om mig. Det rinner blod ur munnen på mig. Jag rammlar med huvudet rakt på en otäck sten. Jag ligger där. Jag orkar inte röra mig. Jag är som förlamad. Jag kan inte. Flickan sparkar och sliter för att komma låss under mig. Hon gråter. I all evighet. Jag kan inte. Tillslut slutar flickan gråta. Hon andas långa djupa andetag. Tillslut tonar andetagen bort och kommer bara några enstaka gånger. Plötsligt hörs inga andetag. Flickan sparkar inte längre. Jag somnar och hoppas att jag inte ska vakna någon mer. Men det gör jag. Massor av människor är runt mig. Jag kan knappt andas. Fullt med bilar står runt mig. En man med vit rock kommer gåendes till mig. Jag orkar inte bry mig. Flickan är borta. Det är kaos runt mig. Jag kan inte. Jag orkar inte. Männsikor står och gråter. Alla kastar onda blickar på mig. En mann kommer långsamt fram till mig med ett långsmal sak. Bara denna inte gör ont. Mannen suckar och siktar på mig. Sedan blir allting, allting svart. Ingen smärta, ingen ondska. Bara svart. EFTERORD Text :Lussan på Lussans_arab Denna berättelsen har jag skrivit för att visa ondska och djurets oskyldhet. Jag hoppas alla tar imot denna berättelse med förstålse. Den är hemsk. SÄTT DENNA BERÄTTELSE PÅ DIN DAGBOK ELLER SKICKA DEN TILL DINA VÄNNER. BARA DU KAN INTE RÄDDA VÄRLDEN. VI GÖR DET TILLSAMMANS
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/ems02/315038800/
Visa toppen
Show footer