För två år sen, hände något mirakulöst..
Jag blev inbjuden av en tidigare chattkompis i en skypekonversation innefattande ett x-antal gamingkillar från södra Sverige. Alla pratade (enligt mig) jätteroligt, en ashärlig dialekt som kallas östgötska. Jag satt och lyssnade på när dom skrek på varann att göra ditt och datt i spelet. Dom skrattade och jag skrattade, jag hade riktigt jävla kul. Jag "blev vän" med några av dom på skype, en av dom var du. Det gick några dagar, och på min födelsedag skrev du grattis till mig och jag började babbla på om min pissiga sjuttonårsdag (seriöst, jag fattar fortfarande inte hur fan du orkade lyssna..).
Efter den dagen började vi snacka mer och mer, både på msn och i skype, tillslut även på sms. Det var alltid så himla underbart att prata med dig, alltid. Det kändes så perfekt, var så perfekt.
Det hann gå knappt en månad, sen föll jag för dig. Jag kunde inte leva med mig själv på grund av hur jag kände för dig. Så jag skrev i ett sms och frågade dig, om du hade känslor för mig, vilket det visade sig att du faktiskt hade. Efter detta, så blev det bara värre. Jag hade det riktigt jävla jobbigt för att du bodde så långt bort, och jag kunde verkligen inte föreställa mig att jag skulle ha ett distansförhållande på det avståndet (ca 30 mil). Men, du förklarade för mig att det faktiskt var möjligt, att man åtminstone kunde prova. Du fortsatte kämpa ända tills jag gav med mig.
Så jag tog mod till mig och frågade mamma om jag kunde få ta tåget till Norrköping efter ett stockholmsbesök istället för att åka med dom andra hem igen. Vi åkte och köpte en biljett från Stockholm C till Norrköping C, och mitt hjärta började slå, riktigt hårt. Jag insåg plötsligt när blicken for över den där biljetten, att "shit, jag ska verkligen få träffa honom, på riktigt"..
Det gick några dagar, sen var vi på stationen i Stockholm, jag satte mig på tåget, och var inte nervös alls. Nej, nervositeten kom först när dom ropade ut i högtalarna på tåget, "nästa station, Norrköping, Norrköping". Mitt hjärta slog hårdare än någonsin tidigare. Nu skulle jag snart få se dig, på riktigt. Jag skulle få möta din blick, på riktigt. Jag skulle få krama dig, på riktigt!
Dom första dagarna var något jobbiga, eftersom ingen av oss visste vad den andra kände för en. Men det släppte till slut, och då blev livet så mycket lättare (bortsett från att det fortfarande var 30mil emellan). Men vi kom fram till att, det måste funka, vi kan inte lämna varandra för att aldrig ses igen på grund av det förbannade jävla avståndet. Och det gjorde det, det gör det, det funkar. Det är jobbigt, men det går. Och det är jag så jävla glad för, vet du varför? Jo, för att jag älskar dig.
För två år sen, hände något mirakulöst.. jag kom i kontakt med en person, som visade sig vara min själsfrände. Du är så himla perfekt, allting stämmer. Du är precis som den kille jag drömt om, verkligen. Även fast vi har lite upp och nedgångar, så vet vi alltid att vi innerst inne älskar varandra.
För två år sen, hände något mirakulöst.. en dag som visade sig bli en av dom bästa i hela mitt liv. En dag, som efter många om och men, ledde mig till dig.
För två år sen, hände något mirakulöst.. vi, hittade, varandra! Och det har vi Jepser att tacka för, så tack Jepser, även fast du inte ser det här så vill jag tacka dig så sjukligt mycket för att du ledde mig till Johan, tack!

Som bilden säger; jag visste att jag älskade dig innan jag ens träffat dig. Du var perfekt för mig, är perfekt för mig. Jag älskar dig Johan, glöm inte det.

Jag Älskar Dig ♥

Tacka mig för allt.