Skogsrået av Viktor Rydberg Han, Björn, var en stark och fager sven med breda väldiga skuldror och smärtare midja än andre män - slikt retar de snöda huldror. Till gille han gick en höstlig kväll, då månen sken över gran och häll, och vinden drog med hi och ho över myr och skog, genom hult och mo; då var honom trolskt i hågen, han ser åt skogen och har ej ro, han skådar åt himlabågen, men träna de vinka och nicka, och stjarnorna blinka och blicka: gå in, gå in i vinande furumo! Han går, han lyder det mörka bud, han gör det villig och tvungen; men skogens dvärgar i kolsvart skrud, de fara med list i ljungen och knyta ett nät av månens sken och skuggan från gungande kvist och gren, ett dallrande nät i ris och snår bak vandrarens fjät, där fram han går, och skratta så hest åt fången. I hidena vakna ulv och lo, men Björn han drömmer vid sången, som runt från furorna ljuder och viskar, lockar och bjuder: gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo! Nu tystnar brått den susande vind, och sommardejlig är natten, och vällukt ångar från blommig lind vid tjärnens sovande vatten. I skuggan hörs ett prasslande Ijud: dir böljar en skär, en månvit skrud, där vinkar en arm, så mjäll och rund, där häves en barm, där viskar en mund, där sjunka två ögon i dina och leka så blå en evig tro, att alla minnen försina; de bjuda dig domna och glömma, de bjuda dig somna och drömma i älskogsro i vyssande sövande furumo. Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl, får aldrig det mer tillbaka: till drömmar i månljus trår hans själ, han kan ej älska en maka. De ögon så blå i nattlig skog ha dragit hans håg från harv och plog, han kan ej le, och fröjdas som förr, och åren de se in om hans dörr, men finna ej barn och blomma; kring härden stå sätena tomma, och väntar han något av åren, så vänta han döden och båren, han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.

Annons

The photo has no tags

January 2014