Detta är en dikt om mig från någon nära.. Den fick mig att bryta ut i tårar..

Jag ser dig framför mig,
Ditt flytande vackra mörka hår...
Dina varma kärleksfyllda gröna ögon...
Ditt leksamma leende, den lilla glimt av lust som är så otroligt underbar att skåda...

Jag ser framför mig, den Jennifer som hade gjort så mycket för att vara med mig, den Jennifer jag älskade, och fortfarande älskar... Var bara för trög att inse...

Nu när jag ser dig,
Finns inte längre någon kärlek i dina ögon...
Inte heller något leende, varken leksamt eller ömt...
Ingen glimt av lust... Ingen glimt av glädje, eller rentav lycka...

Jag ser framför mig, någon skakad, sårad och förstörd av oräkneliga förräderier och knivhugg i ryggen, några av dem mina...

Jag ser framför mig, ett offer... Ett offer för kärlekens hemska sattyg, för även kärleken visar ibland sin mörka sida...

Jag gör vad jag kan, för att återställa den 100 år yngre Jennifer, som åldrats så mycket på så kort tid... Det är lönlöst, jag vet... Vi människor kan aldrig gå tillbaka till något vi varit, jag om någon borde veta detta, vi kan bara utvecklas...

Vi har itne ens valet att stanna för att återhämta oss, tiden går... tick... tack... tick... tack... Det enda sätt vi kan påverka, är att styra våra långsamma skepp åt det håll vi vill åka...

De kan vara så otroligt sega i vändningarna ibland, dessa skepp vi lever, och ibland vänder de utan att vi vill...

Men att segla runt i cirklar är inte samma som att vänta, tiden går fortfarande... tick... tack... tick... tack... När vårt bränsle tar slut vill vi alla vara i hamn, tryggt och varmt, bara att somna in...

Man kan uppleva att det finns många seglatser kvar att göra, många fler platser att se innan man somnar in, men det är upp till oss själva att ta vara på tiden vi får...

Att segla i cirklar, är inget bra sätt att komma fram...
Ibland kan vi behöva bogseras ut i en ström för att komma upp lite i hastigheten, låt mig bogsera dig...

Min motor kanske inte är så stark, men den kämpar och går...
Mitt skrov kanske inte är så stort, men det håller för det mesta...

Kom närmre och låt mig bogsera dig, men skynda lite, för även jag måste fortsätta åka snart...
Om du bara kommer snart så kommer detta att gå bra, det är alltid trevligare att vara två.

Kom med mig, jag har kommit bort från skiten, mitt sätt funkar även om du av någon anledning inte vill tro mig... Även om vi inte kan återställa dig till vem du varit, kan vi utveckla dig till den du vill vara...

<3 Tack för denna underbara dikt... men jag ve inte om jag kan...
(men tänk om jag bara vill vara den jag var tänk om jag bara vill vara mig.. tänk om jag inte ens vet vad jag vill och min sista chans till lycka paserar mig framför ögonen på mig?...)

Annons

The photo has no tags

May 2010