Monday 25 August 2008 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Häromdagen tog jag mig tid att skriva angående ett ämne som jag begrundat över länge. Nämligen den vedertagna norm kring hur man ska bemöta och hur man ska "se" på oss funktionshindrade.
Jag hoppas att ni finner texten intressant. Jag är i alla fall övertygad om att ämnet är välbehövligt att belysa.
Jag använder ofta ett terminologiskt felaktigt, och ett icke så "politiskt korrekt", ordval i texten kring funktonshinder mest för att avdramatisera det hela som ni säkert förstår.
Texten:
Invaliderna - den sista minoriteten med en uråldrig samhällsnorm
Jag har levt ett ganska annorlunda liv på grund av en specifik genetisk markör som kallas SMA. Ett liv där min fysiska förmåga har varit kraftigt begränsad, så till den grad att jag aldrig ens kunnat lyfta min egna arm, detta faktum har jag dock aldrig sett som en egentlig begränsning. Jag såg det mer som att jag fyllde min funktion i den stora mångfald - där vi alla bidrar med olika egenskaper för samhällets- och människans utveckling
Det är först på senare år som jag insett att jag har levt mitt liv i förnekelse. Jag har, omedvetet, svalt den norm som florerar i samhället. En norm där man ska tycka synd om de ”handikappade”. Detta är ett vanligt agerande vi människor tar till när vi konfronteras med något nytt. Skillnaden är att vi insett hur befängt det är att se ner på, eller tycka synd om, folk när det gäller andra minoriteter.
Men när det gäller ”handikappade” är det så lätt att hålla kvar vid denna trygghet, det ses inte som en fördom, nej – det förväntas av en.
Jag har självklart aldrig tyckt synd om varken mig själv eller andra på grund av någon invaliditet, men på ett undermedvetet plan måste jag ändå ha köpt ”tycka synd om”-resonemanget efter att ha matats med det konstant - jag gjorde ju inte allt för att motverka det. På senare år har jag lagt märke till att det var en oerhört ostimulerande miljö, både intellektuellt och emotionellt, för ett barn att nästan uteslutet möta människor som bar på denna norm och som oftast även drogs till att överbeskydda "den stackars handikappade".
I skolan, en plats där barn ska lära sig solidaritet och vad som är rätt och fel, så fick jag ofta stanna hemma när det vankades utflykter och klassresor. Det var tydligen orimligt av mig att kräva att även jag skulle få ta del av den sociala gemenskapen. När jag väl samlade mod och sade ifrån så möttes jag av ”suckande” elever - och en lärare som stod på deras sida. Klassen hade ju faktiskt bestämt kanotpaddling och inte ska väl de andra behöva lida för att en klasskamrat hade oturen att hamna i rullstol. Men problemet för mig var inte själva paddlingen, utan det faktum att jag överhuvudtaget inte ens kunde följa med, då boendet var otillgängligt.
För mig var det svårt att förstå varför de som ville paddla kanot inte kunde dra ihop sitt kompisgäng och göra det på fritiden istället. Aktiviteter i skolans regi borde, i min värld, mista sitt syfte om inte alla kan ta del av dem... Men läraren borde ju o sin sida ha rätt? Så... Är inte jag lika viktig?
Vad vill jag ha sagt med detta?
Skolresan är ett exempel på hur jag, och andra invalider, dagligen förbises i samhället. Det är inte våra funktionshinder som är problemet - problemet är att ni tycker synd om oss. Så länge som ni fortsätter tycka synd om oss så kommer ni heller aldrig kunna ta oss på riktigt allvar, inga problem kommer lösas och ni kommer fortsätta med att lämna oss utanför.
Mitt syfte med denna text är att göra det jag kan för att på sikt få uppleva en ny samhällsnorm kring funktionshindrade – där, bland annat, hela ”tycka synd om”-mentaliteten ses som tabu. En norm där även vi har utrymme att vara den glada arbetskamraten, kåkfararen, programledaren eller den otrevliga grannen - ett attityd- och kunskapsgenombrott är helt enkelt det jag efterfrågar!
Men dit har vi ännu en lång väg kvar. Införandet av LSS/LASS år 1994 blev nämligen aldrig den jämställdhetsrevolution som det kunde ha blivit, då den aldrig fick någon ordentlig presentation riktad till den stora massan, och än idag ser man att invaliditet utmålas som ett fruktansvärt livsöde i diverse ”tycka synd om”-sammanhang i media. Jag frågar mig, var är invalider i exempelvis nöjessammanhang?
Men det som skrämmer mig mest är att jag inte ens ser någon ordentlig kämpaglöd bland oss invalider för att förändra situationen - förutom små, enstaka och tafatta försök. Jag tror att vi invalider är så pass indoktrinerade att vi själva tycker det är oresonligt att ställa krav för att bli jämlikar – vi har till och med svårt att inse att vi faktiskt är förtryckta.
Genom historien har alla förtryckta minoriteter kämpat för sin sak även om det, allt för ofta, säkerligen kändes hopplöst. Men det viktiga är att målen, drömmarna och själva kampen åtminstone existerar. Om vi invalider börjar synas, höras och helt enkelt visar upp oss så är jag säker på att en attitydförändring skulle ske. Med tiden skulle folk också inse hur absurt det är att inte, till exempel, otillgänglighet ses som diskriminering.
Jag tror att vi invalider, och våra föreningar såsom Unga rörelsehindrade, skulle må bra av att snegla på HBT-rörelsens marknadsföring och kanske ta efter den. Vi borde helt enkelt börja skicka ut ett budskap riktad till hela samhället, och sluta upp med att enbart hänga på våra interna forum - där ingen hör oss.
Till er ”friska” - börja prata med era jämlikar – prata med mig!
Eric ”Permoman” Hammarstrand
Min mening med inlägget är somsagt att jag ser ett stort behov att göra omvärlden mer medvetet om att funktionshindret i sig oftast inte ses som ett problem av den funktionshindrade. Det är fördomarna och utanförskapet som är det som problematiserar livet. Precis som att det kan vara svårt för homosexuella att "komma ut" av rädsla för utanförskap kan uppväxten vara svår i t.ex rullstol pg.a det omnämnda utanförskapet.
Jag sjäv, och många bekanta, ser våra "handikapp" som en lika naturlig del av ens person som exempelvis olika hårfärg. Jag förstår att detta kan vara svårt att förstå för folk som själva inte växt upp i rullstol men med en annalkande framtid med selektiva befruktningar, bio- och genteknik, allt för att "rädda barnen", så tycker jag det är viktigt att åtminstone visa upp "andra sidan av myntet".
Vad vill vi egentligen uppnå med t.ex gentekniska selektiva befruktningar vid risk för nedärvda "sjukdomar"? Nya genetiska mutationer kommer alltid uppstå så det kan inte vara för att helt eliminera genetiska "sjukdomar"? Är det så farligt att ha olika egenskaper i Sverige år 2008? Räddar vi barnen och isåfall från vad? Att vara annorlunda?
Ett vanligt argument man hör är att ett funktionshindrat barn innebär mer "jobb" för föräldrarna. Men det är ju bara, om ni ursäktar ordvalet, skitsnack i dagens sverige med LSS som skyddsnät. Enda orsaken till mer "jobb" som jag ser det är om föräldrarna själva inte valt, eller om de inte tillgivits information om deras och barnets rättigheter, att nyttja exempelvis personlig assistans. Något som man, i mitt tycke, ska göra direkt när ett barn normalt "klarar sig utan" föräldrarna - om inte annat så för barnets egna utveckling.
Men hur kan man ens beräkna hur mycket "jobb" ett barn kommer innebära? Hur gör man vid exempelvis olyckor?
För mig är kunskap, tolerans och mångfald den enda vägen till ett bra och fungerande samhälle. Eller vill vi verkligen styra vilka egenskaper som är tillåtna på så lösa grunder som att "handikappade barn" lider? Enligt vem? Ni "friska"?
De få gångerna jag "led" var när jag inte accepterades för den jag är - och så är det nog för alla, oavsett om det beror på etnicitet, sexuell läggning eller funktionshinder.
Jag menar inte att vara någon moralpredikare eller att det finns några rätt och fel när det gäller t.ex selektiva befruktningar som förekomst. Säger eller inte att vi tvunget ska hindra den gentekniska utvecklingen. Men det är viktigt att beslut och normer inte tas byggt på okunskap och förhastade slutsatser.
Nu gled jag enormt mycket från ämnet, men mitt inlägg, "Invaliderna - den sista minoriteten med en uråldrig samhällsnorm", är en del i att försöka visa att många funktionshindrade faktiskt inte känner sig hindrade. Vi behöver bara få en mer positiv och rättvis bild av oss i samhället/media. T.ex vad personlig assistans faktiskt innebär.
Häromdagen tog jag mig tid att skriva angående ett ämne som jag begrundat över länge. Nämligen den vedertagna norm kring hur man ska bemöta och hur man ska "se" på oss funktionshindrade.
Jag hoppas att ni finner texten intressant. Jag är i alla fall övertygad om att ämnet är välbehövligt att belysa.
Jag använder ofta ett terminologiskt felaktigt, och ett icke så "politiskt korrekt", ordval i texten kring funktonshinder mest för att avdramatisera det hela som ni säkert förstår.
Texten:
Invaliderna - den sista minoriteten med en uråldrig samhällsnorm
Jag har levt ett ganska annorlunda liv på grund av en specifik genetisk markör som kallas SMA. Ett liv där min fysiska förmåga har varit kraftigt begränsad, så till den grad att jag aldrig ens kunnat lyfta min egna arm, detta faktum har jag dock aldrig sett som en egentlig begränsning. Jag såg det mer som att jag fyllde min funktion i den stora mångfald - där vi alla bidrar med olika egenskaper för samhällets- och människans utveckling
Det är först på senare år som jag insett att jag har levt mitt liv i förnekelse. Jag har, omedvetet, svalt den norm som florerar i samhället. En norm där man ska tycka synd om de ”handikappade”. Detta är ett vanligt agerande vi människor tar till när vi konfronteras med något nytt. Skillnaden är att vi insett hur befängt det är att se ner på, eller tycka synd om, folk när det gäller andra minoriteter.
Men när det gäller ”handikappade” är det så lätt att hålla kvar vid denna trygghet, det ses inte som en fördom, nej – det förväntas av en.
Jag har självklart aldrig tyckt synd om varken mig själv eller andra på grund av någon invaliditet, men på ett undermedvetet plan måste jag ändå ha köpt ”tycka synd om”-resonemanget efter att ha matats med det konstant - jag gjorde ju inte allt för att motverka det. På senare år har jag lagt märke till att det var en oerhört ostimulerande miljö, både intellektuellt och emotionellt, för ett barn att nästan uteslutet möta människor som bar på denna norm och som oftast även drogs till att överbeskydda "den stackars handikappade".
I skolan, en plats där barn ska lära sig solidaritet och vad som är rätt och fel, så fick jag ofta stanna hemma när det vankades utflykter och klassresor. Det var tydligen orimligt av mig att kräva att även jag skulle få ta del av den sociala gemenskapen. När jag väl samlade mod och sade ifrån så möttes jag av ”suckande” elever - och en lärare som stod på deras sida. Klassen hade ju faktiskt bestämt kanotpaddling och inte ska väl de andra behöva lida för att en klasskamrat hade oturen att hamna i rullstol. Men problemet för mig var inte själva paddlingen, utan det faktum att jag överhuvudtaget inte ens kunde följa med, då boendet var otillgängligt.
För mig var det svårt att förstå varför de som ville paddla kanot inte kunde dra ihop sitt kompisgäng och göra det på fritiden istället. Aktiviteter i skolans regi borde, i min värld, mista sitt syfte om inte alla kan ta del av dem... Men läraren borde ju o sin sida ha rätt? Så... Är inte jag lika viktig?
Vad vill jag ha sagt med detta?
Skolresan är ett exempel på hur jag, och andra invalider, dagligen förbises i samhället. Det är inte våra funktionshinder som är problemet - problemet är att ni tycker synd om oss. Så länge som ni fortsätter tycka synd om oss så kommer ni heller aldrig kunna ta oss på riktigt allvar, inga problem kommer lösas och ni kommer fortsätta med att lämna oss utanför.
Mitt syfte med denna text är att göra det jag kan för att på sikt få uppleva en ny samhällsnorm kring funktionshindrade – där, bland annat, hela ”tycka synd om”-mentaliteten ses som tabu. En norm där även vi har utrymme att vara den glada arbetskamraten, kåkfararen, programledaren eller den otrevliga grannen - ett attityd- och kunskapsgenombrott är helt enkelt det jag efterfrågar!
Men dit har vi ännu en lång väg kvar. Införandet av LSS/LASS år 1994 blev nämligen aldrig den jämställdhetsrevolution som det kunde ha blivit, då den aldrig fick någon ordentlig presentation riktad till den stora massan, och än idag ser man att invaliditet utmålas som ett fruktansvärt livsöde i diverse ”tycka synd om”-sammanhang i media. Jag frågar mig, var är invalider i exempelvis nöjessammanhang?
Men det som skrämmer mig mest är att jag inte ens ser någon ordentlig kämpaglöd bland oss invalider för att förändra situationen - förutom små, enstaka och tafatta försök. Jag tror att vi invalider är så pass indoktrinerade att vi själva tycker det är oresonligt att ställa krav för att bli jämlikar – vi har till och med svårt att inse att vi faktiskt är förtryckta.
Genom historien har alla förtryckta minoriteter kämpat för sin sak även om det, allt för ofta, säkerligen kändes hopplöst. Men det viktiga är att målen, drömmarna och själva kampen åtminstone existerar. Om vi invalider börjar synas, höras och helt enkelt visar upp oss så är jag säker på att en attitydförändring skulle ske. Med tiden skulle folk också inse hur absurt det är att inte, till exempel, otillgänglighet ses som diskriminering.
Jag tror att vi invalider, och våra föreningar såsom Unga rörelsehindrade, skulle må bra av att snegla på HBT-rörelsens marknadsföring och kanske ta efter den. Vi borde helt enkelt börja skicka ut ett budskap riktad till hela samhället, och sluta upp med att enbart hänga på våra interna forum - där ingen hör oss.
Till er ”friska” - börja prata med era jämlikar – prata med mig!
Eric ”Permoman” Hammarstrand
Min mening med inlägget är somsagt att jag ser ett stort behov att göra omvärlden mer medvetet om att funktionshindret i sig oftast inte ses som ett problem av den funktionshindrade. Det är fördomarna och utanförskapet som är det som problematiserar livet. Precis som att det kan vara svårt för homosexuella att "komma ut" av rädsla för utanförskap kan uppväxten vara svår i t.ex rullstol pg.a det omnämnda utanförskapet.
Jag sjäv, och många bekanta, ser våra "handikapp" som en lika naturlig del av ens person som exempelvis olika hårfärg. Jag förstår att detta kan vara svårt att förstå för folk som själva inte växt upp i rullstol men med en annalkande framtid med selektiva befruktningar, bio- och genteknik, allt för att "rädda barnen", så tycker jag det är viktigt att åtminstone visa upp "andra sidan av myntet".
Vad vill vi egentligen uppnå med t.ex gentekniska selektiva befruktningar vid risk för nedärvda "sjukdomar"? Nya genetiska mutationer kommer alltid uppstå så det kan inte vara för att helt eliminera genetiska "sjukdomar"? Är det så farligt att ha olika egenskaper i Sverige år 2008? Räddar vi barnen och isåfall från vad? Att vara annorlunda?
Ett vanligt argument man hör är att ett funktionshindrat barn innebär mer "jobb" för föräldrarna. Men det är ju bara, om ni ursäktar ordvalet, skitsnack i dagens sverige med LSS som skyddsnät. Enda orsaken till mer "jobb" som jag ser det är om föräldrarna själva inte valt, eller om de inte tillgivits information om deras och barnets rättigheter, att nyttja exempelvis personlig assistans. Något som man, i mitt tycke, ska göra direkt när ett barn normalt "klarar sig utan" föräldrarna - om inte annat så för barnets egna utveckling.
Men hur kan man ens beräkna hur mycket "jobb" ett barn kommer innebära? Hur gör man vid exempelvis olyckor?
För mig är kunskap, tolerans och mångfald den enda vägen till ett bra och fungerande samhälle. Eller vill vi verkligen styra vilka egenskaper som är tillåtna på så lösa grunder som att "handikappade barn" lider? Enligt vem? Ni "friska"?
De få gångerna jag "led" var när jag inte accepterades för den jag är - och så är det nog för alla, oavsett om det beror på etnicitet, sexuell läggning eller funktionshinder.
Jag menar inte att vara någon moralpredikare eller att det finns några rätt och fel när det gäller t.ex selektiva befruktningar som förekomst. Säger eller inte att vi tvunget ska hindra den gentekniska utvecklingen. Men det är viktigt att beslut och normer inte tas byggt på okunskap och förhastade slutsatser.
Nu gled jag enormt mycket från ämnet, men mitt inlägg, "Invaliderna - den sista minoriteten med en uråldrig samhällsnorm", är en del i att försöka visa att många funktionshindrade faktiskt inte känner sig hindrade. Vi behöver bara få en mer positiv och rättvis bild av oss i samhället/media. T.ex vad personlig assistans faktiskt innebär.