Next day

Previous photo

Saturday 1 December 2012 photo 4/4

Jag har hållit allt inom mig i 2 månader, jag har försökt att se förbi alla hinder men jag har nu insett att det inte längre går. Pusselbitarna börjar falla på plats.
Allting som sker runt mina föräldrars skilsmässa är en katastrof och jag har hamnat i kläm. Mamma har träffat en ny och har vänt ryggen till, hon är just nu högt uppe i det blå och svävar på små kärleksmoln. Det som äcklar mig är att den hon träffat för det första är känd, han har pengar och han är bra mycket äldre än mamma.
Jag känner ett stort hat samtidigt som jag är så ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vart jag ska bo ens om 2 veckor! Mamma har som sagt vänt mig ryggen efter att jag fick ett vredesutbrott på henne och skrek att jag skulle slå ner gubbfan om jag fick se honom. Jag svär på heder och samvete att jag skulle kunna skrika en massa fula saker i ansiktet på honom om jag skulle se honom, han har trots allt fuckat vår familj genom att ta vår mamma. Så dåligt gjort.
Pappa flyttar om 2 veckor till Norrtälje. Min "älskade" stad med alla "kompisar". Bor jag där kommer jag inte gå ut genom dörren, dessutom kommer jag få dela rum med någon av bröderna. Hästen står här hemma där mamma och gubbfan kommer bo. Vad ska jag göra?
Jag mår så dåligt att jag inte orkat gå i skolan på 2 veckor mer eller mindre. Det spelar ändå ingen roll när jag inte ens har livslust. Jag har bara en sån jävla press på mig hela tiden. Jag har massor, massor, massor att göra i skolan och jag kan seriöst inte hantera det just nu. Den här veckan har jag bara gjort roliga saker som fått mig på andra tankar, jag har bakat, busridit, träffat kompisar, fotat och bara tagit det lugnt. Men trots det så är det som en kall och krypande känsla som kommer ikapp mig. På något sätt är det som att jag redan givit upp hoppet om allt. Jag går ständigt och tänker på bästa sättet att ta sitt liv på, vart jag ska göra det, med vilka redskap, när.
Det är läskigt för jag känner inte igen mig själv. Bara nu tex så skulle jag lyfta upp lite saker från golvet för att få pengar. Tankarna var "ja men det klarar du, du får ju pengar till mässan imorgon", men kroppen gjorde något annat, den gick och lade sig i sängen utan att jag ville det.
Jag vet bara inte vad jag ska göra längre, jag tror jag ger upp nu. Det känns som att tiden för det är inne.

0 Visa hela listan

Jag har hållit allt inom mig i 2 månader, jag har försökt att se förbi alla hinder men jag har nu insett att det inte längre går. Pusselbitarna börjar falla på plats.
Allting som sker runt mina föräldrars skilsmässa är en katastrof och jag har hamnat i kläm. Mamma har träffat en ny och har vänt ryggen till, hon är just nu högt uppe i det blå och svävar på små kärleksmoln. Det som äcklar mig är att den hon träffat för det första är känd, han har pengar och han är bra mycket äldre än mamma.
Jag känner ett stort hat samtidigt som jag är så ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vart jag ska bo ens om 2 veckor! Mamma har som sagt vänt mig ryggen efter att jag fick ett vredesutbrott på henne och skrek att jag skulle slå ner gubbfan om jag fick se honom. Jag svär på heder och samvete att jag skulle kunna skrika en massa fula saker i ansiktet på honom om jag skulle se honom, han har trots allt fuckat vår familj genom att ta vår mamma. Så dåligt gjort.
Pappa flyttar om 2 veckor till Norrtälje. Min "älskade" stad med alla "kompisar". Bor jag där kommer jag inte gå ut genom dörren, dessutom kommer jag få dela rum med någon av bröderna. Hästen står här hemma där mamma och gubbfan kommer bo. Vad ska jag göra?
Jag mår så dåligt att jag inte orkat gå i skolan på 2 veckor mer eller mindre. Det spelar ändå ingen roll när jag inte ens har livslust. Jag har bara en sån jävla press på mig hela tiden. Jag har massor, massor, massor att göra i skolan och jag kan seriöst inte hantera det just nu. Den här veckan har jag bara gjort roliga saker som fått mig på andra tankar, jag har bakat, busridit, träffat kompisar, fotat och bara tagit det lugnt. Men trots det så är det som en kall och krypande känsla som kommer ikapp mig. På något sätt är det som att jag redan givit upp hoppet om allt. Jag går ständigt och tänker på bästa sättet att ta sitt liv på, vart jag ska göra det, med vilka redskap, när.
Det är läskigt för jag känner inte igen mig själv. Bara nu tex så skulle jag lyfta upp lite saker från golvet för att få pengar. Tankarna var "ja men det klarar du, du får ju pengar till mässan imorgon", men kroppen gjorde något annat, den gick och lade sig i sängen utan att jag ville det.

Jag vet bara inte vad jag ska göra längre, jag tror jag ger upp nu. Det känns som att tiden för det är inne.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Camera NIKON D5000

Focal length 20 mm

Aperture f/6.3

Shutter 1/160 s

ISO 200

Date

ssandra97 Sun 2 Dec 2012 10:21

Åh vad jobbigt.. Vet själv hur det är när föräldrar skills.. En massa styrkekramar till dig! :(

- Read more -

NattuD Sun 2 Dec 2012 10:15

<3<3

- Read more -

Anonymous Sun 2 Dec 2012 09:12

Stora styrkekramar till dig, jag tror på att du är stark och klarar av detta! Även fast vi inte känner varandra så är det bara att skriva...<3

- Read more -

Anonymous Sun 2 Dec 2012 08:56

Fina, fina du.. Jag vet att det är pissjobbigt just nu, men så stark som du är så klarar du detta! Det vet jag att du gör! <3

- Read more -

Cherry 103♥ Sun 2 Dec 2012 08:19

finns finaste Ebba<3

- Read more -

newforest06 Sun 2 Dec 2012 06:45

Styrkekramar du fixar detta <3

- Read more -

LYL Sat 1 Dec 2012 23:31

Åå,, jobbigt:/ finns !:(

- Read more -

Cavallino Sat 1 Dec 2012 23:24

Ååh önskar att jag kunde göra något :(<3

- Read more -

Anonymous Sat 1 Dec 2012 23:11

Finns här fast jag inte känner dig :) <33

- Read more -

Mickaela Sat 1 Dec 2012 23:10

åhh vännen, fan vad hemskt!!
Finns alltid!!! <3<3

- Read more -

Bride Sat 1 Dec 2012 22:59

men åh :(
jag finns ALLTID här gumman! Även om vi inte känner varandra, jag skickar mitt nummer i pm om du känner för att smsa eller bara prata ut med någon, jag lyssnar alltid! och gör allt jag kan. Suuuuper kramar <3

- Read more -

Anonymous Sat 1 Dec 2012 22:52

Har oxå skilda föräldrar, kommer ihåg när min pappa träffade en ny , jag blev verkligen skit sur för att hon liksom kom och förstörde våran familj , men jag fick helt enkelt kämpa för att vara där..jag pratade aldrig med henne så mycket , men tillslut insåg jag att jag var tvungen att göra det..
Men Ebba du klarar det här?!
Du kämpar..

Du är en stor förebild för alla här!

- Read more -

epicsteffi Sat 1 Dec 2012 22:51

I feel the same... Asså det är exakt likadant för mig som i de läge du är i nu.. Fast de är min pappa som hittat en annan ... Jag vet hur det känns , det är en sån jävla hemskt upplevelse och så jävla svårt att få de att bli bra.. Jag känner också att jag inte orkar så mycket mer... Allt känns bara piss... Men du måste va stark! Prata med en kurator eller liknande ! <3

- Read more -

Anonymous Sat 1 Dec 2012 22:51

- Read more -

Anonymous Sat 1 Dec 2012 22:45

Jag får dig på andra tankar imorgon. Och i stortsätt har inte han gjort något. Ibland tar känslorna över, finns både nackdelar och fördelar.

- Read more -

Esperanca Sat 1 Dec 2012 22:49

Frågan jag ställer mig är: Varför går man in ett förhållande med någon som har en familj där yngsta barnet bara är 6 år?

- Read more -

Anonymous Sat 1 Dec 2012 22:59

Jadu, det finns frågor som man aldrig får svar på.
Men vuxna är inte perfekta dem heller.

Det är säkert en förklaring, men det måste man fråga henne om.

- Read more -