July
Thursday 11 July 2013 photo 2/2
|
Istället för att jag plötsligt lägger upp bilder med konstiga texter som många av er inte förstår ska jag nu förklara min situation. Jag kan skriva många A4 sidor och jag tänker ta mig någon timme att försöka dela med mig av mig själv till er i ett försök att både hjälpa mig själv och er andra i liknande situation. Läsningen är helt och hållet fri men jag kan nästan garantera er att genom att läsa det jag nu ska skriva kommer göra er en tjänst på något sätt, och om inte er själva så kanske någon i er närhet. Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa min morfar tex genom att ha sett de små tecknen som alltid fanns där hos honom. Det jag vill försöka nå ut med är gällande ångest och depression, dess fruktansvärda kraft och smärta. Helst av allt hade jag velat dela med mig av det här i en video, men jag är inte tillräckligt stark och stabil för det. Jag gömmer mig hellre här bakom texten med droppande tårar på tangentbordet som formar meningarna ni läser.
Egentligen vet jag inte riktigt vart jag ska börja. Kanske med att säga, hej jag lider av något som kallas ångest? Eller kanske med: Många, allt för många, missbrukar just ordet ångest utan att ha den blekaste aning om vad ångest verkligen är. Jag var också en sån förut, innan jag själv fick uppleva ångest på riktigt. Känner ni kanske igen frasen som "jag vet inte vilken färg på tröjan jag ska köpa, värsta beslutsångesten"? Eller kanske känner ni till att du och dina kompisar sitter och diskuterar roliga och pinsamma händelser som ni upplevt tillsammans och någon av er säger "åh, men nämn inte det! Shit vilken ångest, haha". Mina vänner, det där är inte ångest på riktigt. Riktig ångest kan ingen som inte själv upplevt det förstå. För de som inte förstår ångestens baksida kanske beslutet om vilken färg på tröjan du ska ha ser ut som äkta beslutsångest men så är inte fallet. Ångest generellt är ett rent helvete. För min del kan ångesten slå till helt utan förvarning, när jag får tid till att tänka för mig själv. Det kan slå till när som helst, när jag går hem från bussen, när jag packar hö på loftet, när jag sitter hemma och försöker ta det lugnt framför en film. Det som sker då är att tankarna snurrar iväg på allt och jag kan inte kontrollera min hjärna. Går jag till exempel hem från bussen och har motvind kan tankarna börja spinna bara på grund utav det. "Varför får jag alltid motvind? Allt går emot mig, tänk om jag bara kunde få lite medvind i mitt liv. Jag får alltid kämpa utan att få något gott från det så vad tjänar det då till att fortsätta kämpa?" Tårarna börjar rinna ner för mina kinder, jag börjar andas hastigare, hjärtat slår något kraftigare. Det kommer en lastbil längre fram på vägen och tankarna blir ännu starkare: "Tänk om jag skulle hoppa framför den här lastbilen, jag skulle få slippa allt på bara några minuter istället för att behöva kämpa i månader, kanske år i den här motvinden. Tänk att bara få slippa allt på någon minut, kanske sekund". Alla de här tankarna finns runt mig hela tiden, jag blir inte kvitt de för ens en sekund men genom att ständigt hålla mig sysselsatt kan jag lägga tankarna lite längre bak i huvudet på mig. Just ridningen är ju helt optimal för det och även skolans alla människor som håller mig sysselsatt med prat. Men så fort jag får en minut över är tankarna tillbaka igen. "Åh, här sitter jag själv på rasten. Vad är fel på mig? Varför hatar alla mig?". Ångest är inte bara tankar som banar iväg och överanalyserar saker utan det är så fruktansvärt mycket mer. Det är en ständig oro, stress, nervositet och rädsla som hela tiden påverkar dig. Du kan ligga i timmar utan sömn och när du väl lyckats somna förföljs du utav mardrömmar som får dig att vakna med stora svettpölar och lakan som flugit i hela rummet. Du kan vakna 25 gånger på en natt eller somna fort och sedan vakna 1 timme senare och inte kunna somna om igen. Du kan få fysiska problem som muskelspänningar, eller som mig benhinneinflammationer och ryggont. Du kan också få problem med oregelbunden och riklig menstruation. Jag har alltid haft ett stort problem med just min mens men jag har fått förklaringen "det är ditt hjärtfel". Du får även otroligt, otroligt svårt för att sättas under press. Att lämna in en skoluppgift inom ett visst datum kan få dig falla sönder och samman. Vissa får också tvångstankar, social fobi och panik attacker.
Jag har råkat ut för ett par panik attacker och första gången trodde jag att jag skulle dö, jag blev så rädd och det förvärrade hela situationen. En gång var när jag råkade ut för fysiskt våld. Jag stängde in mig på rummet, satt framför datorn tyst och tankarna snurrade. Plötsligt märker jag hur jag börjar hyperventilera och hjärtat gick på högvarv. Jag blev så rädd av att jag hyperventilerade så jag började hyperventilera mer. Jag fick till sist ingen luft och allt började snurra. Min gråt kvävdes i att jag hyperventilerade så hela stupen kändes som att den gjorde en dubbelknut. Jag kastade mig på sängen under täcket innan jag troligtvis somnade/svimmade av att jag hyperventilerade. Nästa dag vaknade jag med en helt blöt kudde, den var helt genomvåt av mina tårar.
Jag har nu under senaste månaden bara förstått att jag dragit med min ångest i många, många år. Men när man är yngre så uppfattar man det bara inte på det sätt man gör som äldre. Det tar i mig när jag försöker tänka tillbaka några år och faktiskt inser att jag haft de här symptomen under en så pass lång tid och inser att tiden inte läker dina sår. Nej, tiden läker inte dina sår utan tiden som går gör det värre. För varje dag blir ångesten starkare och starkare och jag har nu kommit till den punkten där ångesten är så stark att jag självskadar mig och bokstavligt talat försöker ta mitt liv. Ångesten lixom kontrollerar dig till att gå till medicinskåpet och tömma det på preparat som kan döda dig, ångesten kontrollerar dig till att ta och knyta en snara av en vattenslang, grimskaft eller vad som än finns till hands. Det finns en liten svag röst i dig som säger "jag vill inte, sluta" men ångesten har övertaget och innan du vet ordet av har du redan svalt alla tabletter eller så står du på stolskanten med snaran runt halsen. Vad som fått mig till att fortfarande sitta här är oklart. De gånger jag stått med snaran om halsen har det slutat med att jag sätter mig och kramar om mina knän tryckt mot en vägg och storgrinar. De gånger jag svalt tabletter har jag haft tur, inte minst senaste gången för några dagar sedan då jag tog en ofantligt farlig kombination av tabletter.
Tidigare i mitt liv hade jag ingen som kunde se hur jag hade det. Jag pratar inte ut om det här överhuvudtaget och jag förstod inte själv att jag faktiskt led av ångest. Jag trodde jag var en överkänslig tonåring full på hormoner. Det här har lett till stora konflikter med mina nära och kära. Vänner har tagit avstånd och allt det har fått mig ännu sämre utan att jag själv kunde se det. Men jag har den otroliga turen att min hyresvärd började fråga ut mig då hon märkte att allt inte stämde. I början tyckte jag att det var så otroligt fånigt och jobbigt men nu är det till henne jag ringer när jag är på gränsen till himlen, det är henne jag flyr till när allt runt om mig inte fungerar, det är tack vare henne som saker och ting faktiskt kan få ett slut. Det är min hyresvärd, eller låt mig säga Alina, som finns här för mig. Det är hon som hjälpt mig få vård, hon har följt med med på vartenda möte, som sitter uppe till klockan 2 på nätterna och väntar ut min ångest. Hon har varit med mig till Västerås till min nya skola, hon har sett till att jag fått mina betyg, hon har varit med på min skolavslutning ja, hon har gjort allt det som ingen annan någonsin gjort för mig. Tyvärr har inte jag några föräldrar som ställer upp på mig, stöttar mig och hjälper mig. Jag har alltid fått klara mig på egen hand och jag hade inte levt idag om inte Alina hade kommit in i mitt liv när det blev som allra jobbigast med mina föräldrars separation och morfars självmord. Alina har också hjälpt Philippa till ett bättre liv genom att ha ringt veterinärer, kört oss till kliniken och jobbat med henne. Allting som jag har gjort sen oktober har Alina varit med mig på, allt. Tyvärr kan hon inte bota mig från min ångest men hon kan finnas här och hjälpa mig genom den.
Sedan april har jag varit i kontakt med psykiatrin och sedan 1 månad tillbaka har soc var indraget. Igår träffade jag läkaren på psykiatrin som ska fixa medicinering åt mig då enbart psykiatri inte hjälper mig. Tyvärr vill inte mina föräldrar veta av psykiatrin och verkligen inte medicinering och därav har det dröjt så länge för mig att få riktig professionell hjälp. Nu är det på g, nästa vecka har jag förhoppningsvis mina mediciner som ska hjälpa mig släppa de värsta tankarna. En vecka känns dock som en hel evighet för mig, vad som helst kan hända när en människa går runt med sån djup ångest som mig. Allt kan vända på 1 minut och en vecka är många minuter. Hade jag haft bättre föräldrar hade jag haft mina mediciner redan efter första besöket på psykakuten i april.
Ångesten är mitt största problem och medicinerna ska hjälpa mig dämpa den så vi kan hitta orsakerna. Vi måste stoppa blödningen innan vi hittar läckaget. Högst troligt går jag runt med en depression som ger mig misstro på framtiden, som får allt kännas hopplöst och som gör mig till ett nervvrak som gråter för ingenting. Kanske finns det även andra psykiska sjukdomar (visst låter det hemskt att säga psykiska sjukdomar? Men man ska inte skrämmas av det då det är precis lika vanligt som fysiska sjukdomar).
Har ni vänner ska ni vara väldigt uppmärksamma på om de plötsligt ändras i beteende, till exempel om de går från att vara sociala till att hellre sitta i sitt rum hemma, eller om de plötsligt börjar skolka mycket från skolan. Var även uppmärksamma på så små tecken som att er kompis oftare än tidigare fastnar med blicken eller inte hänger med i era konversationer. Det är så mycket vanligare än man tror med psykisk ohälsa och tyvärr lär man sig nästan ingenting om det och när en person sedan kommer till insikt med att vara psykiskt sjuk kan hela ens liv raseras bara av att höra "psykiskt sjuk". Den bild som dyker upp är att man blir inlåst med galningar på ett mentalsjukhus, får elstötar som behandling och att man ses som en läskig människa. Att veta att man är psykiskt sjuk ska man ta med en nypa salt, du blir inte inlåst på ett mentalsjukhus bara för att du har ångest, panikattacker, depression, tvångstankar, social fobi, ätstörningar eller liknande sjukdomar. Oftast märker man inte ens att den som är psykiskt sjuk faktiskt är det, ibland kan det vara den du allra minst tror vara det som faktiskt är det. Det finns hjälp och har du ett par bra föräldrar kan du gå hjälp mycket, mycket snabbare än mig. Och om du faktiskt har läst det här kan du kanske i god tid förhindra en människa att försvinna från jordens yta likt min morfar gjorde. Har du inte ett par bra föräldrar så ta med dig en riktigt god vän, släkting eller en annan person som du har förtroende till till en psykiatri. Du kommer garanterat få hjälp, känn dig inte fånig eller som att folk inte bryr sig för det gör det och du kommer att bli frisk en dag. Jag är inte frisk än men jag vet att jag är hörd och det räcker för tillfället.
Till alla er med ångest: Kom ihåg att vad tankarna än säger så måste ni fortsätta kämpa. Även om ångesten hittar på helt förvrängda sanningar så försök hålla huvudet kallt. Din hjärna kan göra mycket konstiga saker men kom då ihåg att er hjärna inte alltid är DU. Din själ hänger inte ihop med hjärnan, din själ är du, inte din hjärna som är ett organ som alla på denna jorden har. Ibland får man fel på hjärnan, ibland lever, ibland hjärtat, ibland njuren. Alla organ kan ha fel, men din själ kan aldrig få ett fel. DU kan aldrig vara fel.
Annons
ellieep
Sat 13 Jul 2013 13:23
jag känner en som också lidit av ångest fast kanske inte så stark som denna men det verkar väldigt jobbigt och läskigt :/
islandsryttare
Thu 11 Jul 2013 21:32
Du är så sjukt grym som orkar skriva ut allting, att skriva mening efter mening för att vi ska förstå din situation. Det är så sjukt stark och jag tror verkligen på dig<3
MiikaellaS
Thu 11 Jul 2013 20:49
Känner igen mig i allt du skriver, som tur är så hittade jag den där fantastiska människan som är "den enda" som kan få en på andra tankar tidigare än vad du oturligt nog har gjort. Jag tycker du är j*vligt stark som klarar dig när det har gått så långt som det har gjort, jag skulle nog inte har klarat mig om jag inte mötte min person. Kanske, kanske inte, men antagligen inte.
Så jag tycker du är j*vligt stark som har "klarat" dig så pass "långt" som du har!
Som sagt det gäller att försöka hitta folk som kan hjälpa än, vare sig det är till psyket eller att få en att byta tankar. Det gäller att hitta nått man verkligen vill kämpa för även om man inte ser det från början.
Så fortsätta kämpa som du gör, du är stark!
Så jag tycker du är j*vligt stark som har "klarat" dig så pass "långt" som du har!
Som sagt det gäller att försöka hitta folk som kan hjälpa än, vare sig det är till psyket eller att få en att byta tankar. Det gäller att hitta nått man verkligen vill kämpa för även om man inte ser det från början.
Så fortsätta kämpa som du gör, du är stark!
MiikaellaS
Thu 11 Jul 2013 22:42
Eller helt över kommer det nog inte vara men bättre i alla fall!
(det är inte helt över för mig heller, men det är verkligen ingenting om man jämför med förr)
(det är inte helt över för mig heller, men det är verkligen ingenting om man jämför med förr)
Esperanca
Thu 11 Jul 2013 22:37
Nej precis, det kommer kanske aldrig bli 100% bra och det kommer inte vända på en vecka bara för att jag äter lite piller. Det kommer ta mig lika många år tillbaka till ett normalt liv som det tagit för mig att falla så djupt. Men en liten förbättring mot hur jag har det nu är inte något dåligt!
sserenades
Thu 11 Jul 2013 20:42
Kan inte se allt så läser vidare ikväll när jag sitter vid datorn. @fellowship
Vill i alla fall bara säga att jag också lider av ångest, bland annat, så jag förstår lite på ett ungefär vad du går igenom. Det är såklart inte samma för alla, men ändå. Vill du prata nånting så är det bara att PMa mig. :)
Vill i alla fall bara säga att jag också lider av ångest, bland annat, så jag förstår lite på ett ungefär vad du går igenom. Det är såklart inte samma för alla, men ändå. Vill du prata nånting så är det bara att PMa mig. :)
e-fasting
Thu 11 Jul 2013 20:24
vad ska man säga... du är så otroligt stark som kämpar och skriver ut allt det här, på ett bra sätt dessutom <3
29 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/esperanca/515212745/
Visa toppen
Show footer