Länge sen jag skrev av mig för att få ut känslor. Senaste månaderna har jag hållit precis allt inom mig för att inte visa någon, försöka lägga allt åt sidan för att jag själv ska kunna fokusera och inbilla mig själv att jag mår bra. Men helt ärligt är ingenting perfekt och allting går käpprätt åt helvete.
Jag har senaste dygnet gråtit mer än på oerhört länge. Gråtit, gråtit och gråtit. För ingenting känns bra. Jag saknar hästarna, ett eget intresse som jag kan fly till och som får mig glad, jag vill inte att mamma och pappa flyttar ihop för det betyder att jag inte har någonstans att bo, jag har inget körkort och stressar mig att inte få hjälp med det, allt senaste 3 månaderna har varit så sjukt knas mellan mig och Tommy på grund av mig, jag har inga vänner kvar alls. Jag är själv, jag står ensam för världen och måste klara mig själv med allt från och med här och nu.

Jag har aggressioner, jag har ångest, jag är ledsen som fan, jag har ingen ork och jag vet inte ut eller in eller upp eller ned. Jag vet inte vart jag ska börja med livet för att lösa den knut som livet består av just nu. Det är pengar, boende, relationer, skola, intressen, hälsa. Inget fungerar och inget vill gå hand i hand. Det värsta är just det att jag försöker intala mig själv att allt skulle vara bra och jag intalar mig själv "att nu, nu är livet på topp och som bäst". Jag försöker förbise alla problem som faktiskt finns under mina fötter och framför min näsa. Vad ska jag göra, vad ska jag känna? Jag känner inget.

Sedan december har livet gått ut för, och det är på väg att gå ännu mer utför, tyvärr.

<3 finaste Ebba!