July
Wednesday 6 April 2016 photo 3/3
|
Jag väljer nu att släppa historian för er om vart allt detta började. Vad det egentligen var som skedde där i september. Detta skrev jag 5 dagar efter händelsen som vände upp och ner på hela mig och mitt liv. Varsågoda och läsa om hur det kan gå.
"Vad var det som egentligen hände? Hur kommer det sig att jag hoppar till för minsta lilla ljud, måste söka av varje yta av min lägenhet varje gång jag bara gått ut med soporna? Hur kommer det sig att jag är så rädd för precis allt, så rädd att jag inte kan leva normalt?
Historian är lång, men ett destruktivt förhållande summerar det rätt bra. Slagsmål, skällsord och anklagelser under en längre tid. Jag har mått så dåligt att jag blivit helt nedbruten, men ändå så fast vid denna människa. Jag har varnats av allt från vänner till psykologer för mitt förhållande, jag var helt enkelt bländad utav varningsljus.
I onsdags förra veckan, den 3e september, kunde jag lika väl ha dött.
1a september sa psykologen åt mig att jag faktiskt måste lämna denna kille som jag hållt fast vid i 2 år. Hon bad mig hitta saker jag tycker är kul och att verkligen göra det jag själv tycker är kul.
Onsdagen den 3e september frågade jag mina bästa killkompisar i klassen om vi kunde träffas och snacka ikapp det senaste halvåret då jag varit förbjuden att ens säga hej till dem. Efter skolan gav vi oss ut för att ta något glas tillsammans och prata. Jag meddelade 'killen' att jag skulle bli sen hem då jag var med en tjej i klassen. Han trodde mig inte och ringde direkt upp och bad att få höra hennes röst. Så jag förklarade mig.
De närmsta minuterna i telefonen fick jag höra allt från att jag är ett otrogen svin till att jag är en fitta. Han sa åt mig att han genast skulle hämta upp mig och att jag var tvingad att berätta vart jag befann mig. Så jag gjorde det. 30 minuter senare var han på plats och försökte skälla ut mina killkompisar som lugnt förklarade att det inte fanns någon affär mellan någon av oss, utan att jag bara var en av dem i gänget. Ändå blev jag tvingad därifrån fast det sista jag hörde M säga var "hon får väl göra som hon vill".
Jag blev bokstavligt talat släpad i armen till bilen när jag sa att jag ville tillbaka. Väl i bilen tog 'killen' min telefon och gick igenom hela den för att leta bevis mot att jag varit otrogen, inga bevis fanns. Jag fick en hård knytnäve rätt ner i låret och sen började bilresan.Jag hade inget bälte på mig och jag bad om att få bli avsläppt och om jag inte skulle bli det skulle jag hoppa. Mottagandet jag fick var att 'killen' gasade på och skrek till mig att jag skulle hoppa. "Hoppa, hoppa, hoppa". Vi var mitt ute på motorvägen när jag själv faktiskt öppnar dörren lite, mest för att skrämma honom. Det han gör då är att ta tag i mig och försöka knuffa ut mig. Jag lyckades få igen dörren och började skrika att jag ville bli avsläppt, att jag kommer dö, att jag ville till mamma. Han sa att jag skulle få komma hem till mamma om jag valde mellan honom och killkompisarna innan nästa avfart. Jag sa bara att jag i det läget inte visste vad som skulle gynna mig och att jag ville till mamma. Han tog av på den avfarten till mamma och säger "litar du inte på min bilkörning eller? Tror du verkligen att du ska dö?". Sen svänger han åt motsatt håll som mamma bor, ut i skogen.
Vi stannar till på en liten ödslig avfart intill en större väg, ändå mitt i ingenstans. Diskussionen går lugnt till och jag lugnar ner mig. Jag säger att jag egentligen inte tycker att vi borde vara tillsammans och att jag inte kan välja mellan killarna och honom. Han försöker tvinga till sig ett par kyssar men jag vänder bort huvudet. Jag kollar åt ett annat håll och säger samtidigt som jag kollar på mina händer "jag vet inte skillnaden på om jag vill leva eller dö, på svart eller vitt..". Just precis i den meningen tar han ett hårt stryptag runt min hals och trycker ordentligt. Jag känner att jag kommer dö och sakta börjar medvetandet tyna. Precis då släpper han och säger "nu jävlar", öppnar sin bildörr och är på väg mot sidan där jag sitter. Jag hinner känna att blodet far tillbaka till hjärnan och jag tänker "FLY".
Jag springer som aldrig någonsin förr ut på vägen där en bil kommer, jag skriker och viftar åt den men den kör förbi. Då hör jag hur 'killen' startar bilen och börjar köra efter mig. Jag hinner tänka att jag måste upp i skogen för att han annars skulle köra ihjäl mig. Jag springer för livet upp i skogen och ser hur han ett par meter lägre bort springer upp han med, dock med lampa. I den stunden var allt jag tänkte "det här händer inte, jag kommer dö, nu är det slut". Jag trycker mig hårt bakom ett par träd i spöregnet och blir till min lättnad inte hittad. Jag vågade inte ens andas den stunden för jag trodde att jag hördes.
'Killen' lämnar platsen och jag går försiktigt ner mot vägen, då ser jag att han kommer tillbaka. Jag trycker mig snabbt mot marken och han ser mig inte.
Jag går längre upp i skogen, utan mobil eller något annat. Där och då i mörkret när jag var som mest rädd och övergiven kissar jag ner mig totalt. Jag går sakta runt för att se om han kastat ut min väska och mobil i skogen men jag hittar inget. Då slår det mig att jag måste chansa på att stoppa en bil om jag ville därifrån.
Jag springer ut framför en bil i hopp om att det inte skulle vara 'killen', till min glädje är det inte han som tvärnitar framför mig. Jag minns inte ens vad jag skrek den sekunden när mannen öppnade rutan utan bara att han sa "fort skynda dig in i bilen".
Först i bilen märkte jag i vilken chock jag var. Jag skakade kraftigt och kunde inte ens prata. Han ringer polisen som möter upp oss i en närliggande stad. 2 patruller kommer till plats och tar hand om mig. De berättade att de hade 4 patruller ute i hemstaden för att leta efter 'killen'.
Ena patrullen tog med mig i sin bil för att åka till platsen och leta efter mina tillhörigheter, tyvärr hittar vi inget och bestämmer oss för att ta upp sökandet dagen därpå i ljuset. När vi går mot bilen möter vi 'killen' som kommer gåendes. Jag säger att det är han och poliserna går direkt fram och griper honom. Han skriker "Var det så här du ville att det skulle sluta? Du är inte så oskyldig du heller". Poliserna ställer honom mot bilen, visiterar och kallar på förstärkning av en till patrull. Jag ser inte om han får fängsel innan han sätts i bilen och blir körd till häktet. En husrannsakan görs mot hans bil där min väska och mobil återfinns.
Poliserna körde mig till mina föräldrar där vi fick väcka dem och berätta vad som skett. Foton togs på mina skador och sedan lämnades jag där.
På morgonen ringde polisen och berättade att 'killen' blivit frisläppt då åklagaren inte ville omhäkta honom. Pappa tog direkt tag i att ringa 'killens' föräldrar för att få ut honom från min lägenhet. Under hela denna dagen flyttade han ut och lämnade sedan nycklarna i brevinkastet. Mamma och pappa ville inte att jag skulle återvända hem till mig först dagen därpå.
Under fredagen åkte pappa och jag till lägenheten för att jag skulle få ta på mig nya kläder och inte mina nerkissade och leriga kläder jag hade burit sedan onsdagen. Till min förvåning så var dörren olåst, men nycklarna låg på golvet innanför dörren som lovat. Vi möts av en hemsk stank dessutom och jag trodde det var soporna som stått för länge. Till min förvåning ligger det fisk i köksskåpen och kläckta ägg blandat med kyckling och fisk i vasken. Det var bara början.
En tavla av oss två var nedklottrad med hälsningar till mig med ritningar av kukar, korten var sönderklippta och glaset repat. Min surfplatta, vardagsrumslampan och routern jag köpt var borta. Sen kom chocken när jag skulle byta om. Alla mina kläder var borta. Allt. Något linne var kvar och ett par byxor jag ändå skulle kasta. Jag hittade små tygbitar i sängen och en sax i köket med en liten tygbit. Hälften av mitt smink var borta, glasen i köket var borta.
Jag väljer att avsluta historian där, för jag orkar inte gå in på mer.
Det värsta i det här är inte att jag utsatts för övergrepp eller att 'killen' blivit gripen. Det värsta i det här är att allt som jag gillat är borta, allt med någon typ av affektionsvärde är borta.
Alla dagar fram till idag har gått bra, men idag bryter jag ihop. Jag orkar faktiskt inte bita ihop och leva genom det här just nu.
Det är så fruktansvärt jobbigt att mina föräldrar ska behöva ställa upp så som de gör. De pengar de lagt ut på mig på bara ett par dagar är pengar de annars inte skulle lägga ut på flera månader.
Jag är tacksam över mina föräldrar, och även för de som skänkt kläder. Men ändå, jag vill ha mina kläder. Något jag med hjärta och själ valt ut för att det reflekterar mig själv. Jag vill bara lukta som mig själv igen...
Något som dock är ännu värre är det faktum att de som bor här i denna stad väljer bort mitt parti och tar 'killens'istället. Varje dag sen i onsdags har jag fått hat och hot. Folk hatar verkligen mig och allt skylls på mig.
Nu mer hoppar jag till när porten slår igen, kollar ut genom gardinerna om det kommer en bil, kollar att dörren är låst 5 gånger i timmen, sover med tänd lampa, kollar under sängen så ingen ligger där, vågar inte vända ryggen mot något annat än en vägg. Ja, listan kan göras lång. Allt är för jävligt just nu.
Kan ni tänka er, jag kunde varit död här och nu bara för att jag var bländad utav varningsljus. Tänk.. "
"Vad var det som egentligen hände? Hur kommer det sig att jag hoppar till för minsta lilla ljud, måste söka av varje yta av min lägenhet varje gång jag bara gått ut med soporna? Hur kommer det sig att jag är så rädd för precis allt, så rädd att jag inte kan leva normalt?
Historian är lång, men ett destruktivt förhållande summerar det rätt bra. Slagsmål, skällsord och anklagelser under en längre tid. Jag har mått så dåligt att jag blivit helt nedbruten, men ändå så fast vid denna människa. Jag har varnats av allt från vänner till psykologer för mitt förhållande, jag var helt enkelt bländad utav varningsljus.
I onsdags förra veckan, den 3e september, kunde jag lika väl ha dött.
1a september sa psykologen åt mig att jag faktiskt måste lämna denna kille som jag hållt fast vid i 2 år. Hon bad mig hitta saker jag tycker är kul och att verkligen göra det jag själv tycker är kul.
Onsdagen den 3e september frågade jag mina bästa killkompisar i klassen om vi kunde träffas och snacka ikapp det senaste halvåret då jag varit förbjuden att ens säga hej till dem. Efter skolan gav vi oss ut för att ta något glas tillsammans och prata. Jag meddelade 'killen' att jag skulle bli sen hem då jag var med en tjej i klassen. Han trodde mig inte och ringde direkt upp och bad att få höra hennes röst. Så jag förklarade mig.
De närmsta minuterna i telefonen fick jag höra allt från att jag är ett otrogen svin till att jag är en fitta. Han sa åt mig att han genast skulle hämta upp mig och att jag var tvingad att berätta vart jag befann mig. Så jag gjorde det. 30 minuter senare var han på plats och försökte skälla ut mina killkompisar som lugnt förklarade att det inte fanns någon affär mellan någon av oss, utan att jag bara var en av dem i gänget. Ändå blev jag tvingad därifrån fast det sista jag hörde M säga var "hon får väl göra som hon vill".
Jag blev bokstavligt talat släpad i armen till bilen när jag sa att jag ville tillbaka. Väl i bilen tog 'killen' min telefon och gick igenom hela den för att leta bevis mot att jag varit otrogen, inga bevis fanns. Jag fick en hård knytnäve rätt ner i låret och sen började bilresan.Jag hade inget bälte på mig och jag bad om att få bli avsläppt och om jag inte skulle bli det skulle jag hoppa. Mottagandet jag fick var att 'killen' gasade på och skrek till mig att jag skulle hoppa. "Hoppa, hoppa, hoppa". Vi var mitt ute på motorvägen när jag själv faktiskt öppnar dörren lite, mest för att skrämma honom. Det han gör då är att ta tag i mig och försöka knuffa ut mig. Jag lyckades få igen dörren och började skrika att jag ville bli avsläppt, att jag kommer dö, att jag ville till mamma. Han sa att jag skulle få komma hem till mamma om jag valde mellan honom och killkompisarna innan nästa avfart. Jag sa bara att jag i det läget inte visste vad som skulle gynna mig och att jag ville till mamma. Han tog av på den avfarten till mamma och säger "litar du inte på min bilkörning eller? Tror du verkligen att du ska dö?". Sen svänger han åt motsatt håll som mamma bor, ut i skogen.
Vi stannar till på en liten ödslig avfart intill en större väg, ändå mitt i ingenstans. Diskussionen går lugnt till och jag lugnar ner mig. Jag säger att jag egentligen inte tycker att vi borde vara tillsammans och att jag inte kan välja mellan killarna och honom. Han försöker tvinga till sig ett par kyssar men jag vänder bort huvudet. Jag kollar åt ett annat håll och säger samtidigt som jag kollar på mina händer "jag vet inte skillnaden på om jag vill leva eller dö, på svart eller vitt..". Just precis i den meningen tar han ett hårt stryptag runt min hals och trycker ordentligt. Jag känner att jag kommer dö och sakta börjar medvetandet tyna. Precis då släpper han och säger "nu jävlar", öppnar sin bildörr och är på väg mot sidan där jag sitter. Jag hinner känna att blodet far tillbaka till hjärnan och jag tänker "FLY".
Jag springer som aldrig någonsin förr ut på vägen där en bil kommer, jag skriker och viftar åt den men den kör förbi. Då hör jag hur 'killen' startar bilen och börjar köra efter mig. Jag hinner tänka att jag måste upp i skogen för att han annars skulle köra ihjäl mig. Jag springer för livet upp i skogen och ser hur han ett par meter lägre bort springer upp han med, dock med lampa. I den stunden var allt jag tänkte "det här händer inte, jag kommer dö, nu är det slut". Jag trycker mig hårt bakom ett par träd i spöregnet och blir till min lättnad inte hittad. Jag vågade inte ens andas den stunden för jag trodde att jag hördes.
'Killen' lämnar platsen och jag går försiktigt ner mot vägen, då ser jag att han kommer tillbaka. Jag trycker mig snabbt mot marken och han ser mig inte.
Jag går längre upp i skogen, utan mobil eller något annat. Där och då i mörkret när jag var som mest rädd och övergiven kissar jag ner mig totalt. Jag går sakta runt för att se om han kastat ut min väska och mobil i skogen men jag hittar inget. Då slår det mig att jag måste chansa på att stoppa en bil om jag ville därifrån.
Jag springer ut framför en bil i hopp om att det inte skulle vara 'killen', till min glädje är det inte han som tvärnitar framför mig. Jag minns inte ens vad jag skrek den sekunden när mannen öppnade rutan utan bara att han sa "fort skynda dig in i bilen".
Först i bilen märkte jag i vilken chock jag var. Jag skakade kraftigt och kunde inte ens prata. Han ringer polisen som möter upp oss i en närliggande stad. 2 patruller kommer till plats och tar hand om mig. De berättade att de hade 4 patruller ute i hemstaden för att leta efter 'killen'.
Ena patrullen tog med mig i sin bil för att åka till platsen och leta efter mina tillhörigheter, tyvärr hittar vi inget och bestämmer oss för att ta upp sökandet dagen därpå i ljuset. När vi går mot bilen möter vi 'killen' som kommer gåendes. Jag säger att det är han och poliserna går direkt fram och griper honom. Han skriker "Var det så här du ville att det skulle sluta? Du är inte så oskyldig du heller". Poliserna ställer honom mot bilen, visiterar och kallar på förstärkning av en till patrull. Jag ser inte om han får fängsel innan han sätts i bilen och blir körd till häktet. En husrannsakan görs mot hans bil där min väska och mobil återfinns.
Poliserna körde mig till mina föräldrar där vi fick väcka dem och berätta vad som skett. Foton togs på mina skador och sedan lämnades jag där.
På morgonen ringde polisen och berättade att 'killen' blivit frisläppt då åklagaren inte ville omhäkta honom. Pappa tog direkt tag i att ringa 'killens' föräldrar för att få ut honom från min lägenhet. Under hela denna dagen flyttade han ut och lämnade sedan nycklarna i brevinkastet. Mamma och pappa ville inte att jag skulle återvända hem till mig först dagen därpå.
Under fredagen åkte pappa och jag till lägenheten för att jag skulle få ta på mig nya kläder och inte mina nerkissade och leriga kläder jag hade burit sedan onsdagen. Till min förvåning så var dörren olåst, men nycklarna låg på golvet innanför dörren som lovat. Vi möts av en hemsk stank dessutom och jag trodde det var soporna som stått för länge. Till min förvåning ligger det fisk i köksskåpen och kläckta ägg blandat med kyckling och fisk i vasken. Det var bara början.
En tavla av oss två var nedklottrad med hälsningar till mig med ritningar av kukar, korten var sönderklippta och glaset repat. Min surfplatta, vardagsrumslampan och routern jag köpt var borta. Sen kom chocken när jag skulle byta om. Alla mina kläder var borta. Allt. Något linne var kvar och ett par byxor jag ändå skulle kasta. Jag hittade små tygbitar i sängen och en sax i köket med en liten tygbit. Hälften av mitt smink var borta, glasen i köket var borta.
Jag väljer att avsluta historian där, för jag orkar inte gå in på mer.
Det värsta i det här är inte att jag utsatts för övergrepp eller att 'killen' blivit gripen. Det värsta i det här är att allt som jag gillat är borta, allt med någon typ av affektionsvärde är borta.
Alla dagar fram till idag har gått bra, men idag bryter jag ihop. Jag orkar faktiskt inte bita ihop och leva genom det här just nu.
Det är så fruktansvärt jobbigt att mina föräldrar ska behöva ställa upp så som de gör. De pengar de lagt ut på mig på bara ett par dagar är pengar de annars inte skulle lägga ut på flera månader.
Jag är tacksam över mina föräldrar, och även för de som skänkt kläder. Men ändå, jag vill ha mina kläder. Något jag med hjärta och själ valt ut för att det reflekterar mig själv. Jag vill bara lukta som mig själv igen...
Något som dock är ännu värre är det faktum att de som bor här i denna stad väljer bort mitt parti och tar 'killens'istället. Varje dag sen i onsdags har jag fått hat och hot. Folk hatar verkligen mig och allt skylls på mig.
Nu mer hoppar jag till när porten slår igen, kollar ut genom gardinerna om det kommer en bil, kollar att dörren är låst 5 gånger i timmen, sover med tänd lampa, kollar under sängen så ingen ligger där, vågar inte vända ryggen mot något annat än en vägg. Ja, listan kan göras lång. Allt är för jävligt just nu.
Kan ni tänka er, jag kunde varit död här och nu bara för att jag var bländad utav varningsljus. Tänk.. "
Annons
Inuzuka
Sat 9 Apr 2016 20:59
Alltså va... :o Herre min... Jag har inga vettiga ord att komma med! <3
Anonymous
Thu 7 Apr 2016 09:50
Helt vansinnigt vad du gått igenom, sänder alla styrkekramar i världen till dig! Kram <3
Anonymous
Thu 7 Apr 2016 02:40
Djävlar. Det där är en ruskigt skruvad historia. Den killen måste ha mycket skit under mattan för att kunna funka så. En del av mig vill ju ställa frågor men en annan vill inte ens föreställa sig svaren.
Jag är glad att du tog dig ur det där förhållandet med livet i behåll och jag hoppas att din olycka vänder till det bättre inom kortaste möjliga tid.
Jag är glad att du tog dig ur det där förhållandet med livet i behåll och jag hoppas att din olycka vänder till det bättre inom kortaste möjliga tid.
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/esperanca/521226117/
Visa toppen
Show footer