Next day

Previous day

Wednesday 21 August 2013 photo 1/1

Har inte riktigt tidigare vågat skriva något direkt utlämnande eller personligt över huvud taget för att jag inte känt att jag varit särskilt bekväm vid det, men jag tänker att det väl på något sätt kan vara bra att ventilera lite eller whatever, för omväxlingens skull, och bara låta tankarna flöda och fingrarna spritta över tangentbordet.
*ev. triggande text*
Jag får ångest av att se mina sår läka.
Får ångest av att de sakteliga krymper ihop, från att vara de majestätiska kratrar jag först med egna händer och tryckkraft skapat, till att bli de ynkliga avlånga upphöjningarna strategiskt utplacerade över huden.
Sakteliga bleknande, sakteliga försvinnande.
Men kliande, som en slags konstant återkommande påminnelse om att jag inte skulle ha något att säga till om längre.
Snälla, försvinn inte från mig. Krymp inte ihop, läk inte samman.
Hur ska jag då kunna ta hand om er? Hur ska jag kunna tvätta er, plåstra om er, titta på er och fundera över och nästan beundra vad jag gjort? Hur ska jag kunna irritera er genom att riva bort kompressorna jag placerat över er som färska, och sedan låtit torka? Hur ska jag kunna sitta och envist men målmedvetet gräva bort varje liten sårskorpa som ständigt återuppstår?
Hur ska jag kunna klara mig utan något som lindrar känslan av att jag inte kan göra något av detta åt det som driver min inneboende ångest?
Jag kan låtsas att ett sår är ett problem.
Jag kan låtsas att varje gång jag sköter om såret sköter jag också lite om problemet. Jag lindrar det, åtminstone lite grann, och åtminstone för nuvarandet. Det känns tryggt på något sätt.
Jag kan också låtsas att varje gång jag rycker loss en sårskorpa låter jag även aldrig problemet läka, liksom såret. Jag låter det inte försvinna från mig. Jag är inte klar med det än. Jag vill inte behöva skapa nya sår och nya problem. Jag behöver inte dem. Jag klarar mig med de jag har.
Fast sedan kommer vi ju förr eller senare till den ofrånkomliga fasen av ett skärsårs befinnande att det läker ihop, och blir till den där lilla rödlila upphöjningen på huden vi alla är bekanta med.
Och vad gör man då, om inte nya?

0 Visa hela listan

Har inte riktigt tidigare vågat skriva något direkt utlämnande eller personligt över huvud taget för att jag inte känt att jag varit särskilt bekväm vid det, men jag tänker att det väl på något sätt kan vara bra att ventilera lite eller whatever, för omväxlingens skull, och bara låta tankarna flöda och fingrarna spritta över tangentbordet.

ev. triggande text

Jag får ångest av att se mina sår läka.
Får ångest av att de sakteliga krymper ihop, från att vara de majestätiska kratrar jag först med egna händer och tryckkraft skapat, till att bli de ynkliga avlånga upphöjningarna strategiskt utplacerade över huden.
Sakteliga bleknande, sakteliga försvinnande.
Men kliande, som en slags konstant återkommande påminnelse om att jag inte skulle ha något att säga till om längre.

Snälla, försvinn inte från mig. Krymp inte ihop, läk inte samman.
Hur ska jag då kunna ta hand om er? Hur ska jag kunna tvätta er, plåstra om er, titta på er och fundera över och nästan beundra vad jag gjort? Hur ska jag kunna irritera er genom att riva bort kompressorna jag placerat över er som färska, och sedan låtit torka? Hur ska jag kunna sitta och envist men målmedvetet gräva bort varje liten sårskorpa som ständigt återuppstår?
Hur ska jag kunna klara mig utan något som lindrar känslan av att jag inte kan göra något av detta åt det som driver min inneboende ångest?

Jag kan låtsas att ett sår är ett problem.
Jag kan låtsas att varje gång jag sköter om såret sköter jag också lite om problemet. Jag lindrar det, åtminstone lite grann, och åtminstone för nuvarandet. Det känns tryggt på något sätt.

Jag kan också låtsas att varje gång jag rycker loss en sårskorpa låter jag även aldrig problemet läka, liksom såret. Jag låter det inte försvinna från mig. Jag är inte klar med det än. Jag vill inte behöva skapa nya sår och nya problem. Jag behöver inte dem. Jag klarar mig med de jag har.

Fast sedan kommer vi ju förr eller senare till den ofrånkomliga fasen av ett skärsårs befinnande att det läker ihop, och blir till den där lilla rödlila upphöjningen på huden vi alla är bekanta med.

Och vad gör man då, om inte nya?

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Comment the photo

Jonas Walheim Thu 3 Oct 2013 20:43

jag har en vote for pedro tröja eheheheh

- Read more -

Estetik Thu 3 Oct 2013 20:46

åhåhåhååhå

- Read more -

Jonas Walheim Thu 3 Oct 2013 20:54

känner att jag missade texten nu... Cobolt hiiide

- Read more -

Estetik Thu 3 Oct 2013 20:57

Haha, det är ingen fara!

- Read more -

shane Fri 6 Sep 2013 00:14

Hur cheesy och blä det än låter, så vet jag hur det är.
Jag har inte riktigt samma mod som du så jag vågar inte lägga upp värsta utfläkningstexten här; men om du har lust att prata, oavsett om det är för att fördriva tiden, för att bli djup som indiska oceanen eller bara för att tänka på annat så finns jag på kik (kaptencappuccino). Hör gärna av dig fini. Jag tror på dig. (Förlåt om det jag skriver är extremt osammanhängande, min sömntablett har börjat verka riktigt jävla ordentligt. Hoppas iallafall att den här kommentaren lyste upp din vardag litegrann åtminstone, puss) <3

- Read more -

Drygdagboken Sun 1 Sep 2013 21:33

Din text får mig till att tänka på att även om det yttre såret har läkt, så innebär inte det nödvändigtvis att det inre såret har läkt. Vilket även får mig att tänka att inre sår kan läkas utan att det märks utanpå.
Bara en liten tanke. Kram på dig, Cassandra.

- Read more -

BeautifulBakura Wed 21 Aug 2013 21:43

Skrämmande lika, hur du och jag tänker angående självskada och dess sår/konsekvenser. Jag tycker tyvärr, nästan precis EXAKT som du har beskrivit det - att då såren läker ihop så bildar det mer ångest att skapa nya för hela den där processen att sköta om dem (bandagera som om man slår in en present) är så förvridet terapeutiskt att jag bara vill gråta, egentligen. Tänker mer eller mindre konstant på hur jag tar ett rakblad och HUGGER OCH DRAR. Så att jag kan se fettvävnad. Låter det blöda. Tills jag blir rädd. Rädd för att dö - för jag vill ju trots allt bara överleva. Eller känna mig odödlig - det gör jag via blodet i viss mån. MEN I ALLA FALL ....... Det jag tänkte säga med den här kommentaren (innan det spårade ur med eget tankesvammel) är att jag FÖRSTÅR hur du menar. Jag kan relatera (tyvärr). Så om du behöver ventilera något (som du inte vågar göra här for obvious reasons) så skicka iväg ett sms till mig så läser och svarar jag så fooort jag kan. TUSEN KRAMAR. Du är omtyckt <33

- Read more -

awesomeninja Wed 21 Aug 2013 09:25

Du förklarar det så väl, det som vi går igenom, det som så många går igenom. Du är en fantastisk människa, vi måste ses snart. <3

- Read more -

Estetik Wed 21 Aug 2013 09:28

Tack hjärtat. <3 Ja, åh, alltså, det måste vi faktiskt se till att göra tycker jag!

- Read more -

Ronion-bro Wed 21 Aug 2013 07:28

ajdaafhdgfjklg, jag vet inte hur jag ska få dig att må bättre, så nu har jag ångest. Jag kan dock krama dig jättemycket, om det hjälper, det är typ vad jag är bra på.

- Read more -

Estetik Wed 21 Aug 2013 09:27

Åh fina du. <3 Det skulle vara väldigt fint att faktiskt ses snart. kanske till nästa lov, eller så?

- Read more -

Ronion-bro Wed 21 Aug 2013 20:57

Det låter som en plan! Tyvärr måste jag lägga större delen (i princip allt. Minst...) av mitt csn på en ny mobil och skor nu i höst, men om du kommer hit så kan vi helt klart ses! <3

- Read more -

Estetik Wed 21 Aug 2013 21:03

Ja men absolut, vi får kika på det lite längre fram! <3

- Read more -

Ronion-bro Wed 21 Aug 2013 21:18

Det tycker jag verkligen, det är över ett år sedan vi träffades. ): <3

- Read more -